Krister Lindberg 08.10.2021 20:28

Den annorlunda franska filmen ”Gagarine” inleds med filmmaterial från sextiotalet: Kosmonauten Jurij Gagarin, första människan i rymden, inviger en hel stadsdel utanför Paris; Cité Gagarine.

Bostadsområdet med de många höghusen i långa längor var franska kommunistpartiets stolthet; frihet, jämlikhet och broderskap samt bostäder för tusentals arbetare med berättigad framtidstro. Nu sextio år senare rivs hela stadsdelen.

Framtidstron är det lite si och så med och hyresgästerna är nu invandrare eller fattiga ensamstående. En del hoppas på att få husen renoverade, andra vill eljest bara med låg profil bo kvar. Trots asbest, fukt, mögel och sprickor i betongen. Filmen ”Gagarine” är inspelad under rivningen, autentiskt.

Filmens huvudroll heter Youri, han är 16 år och spelas suveränt av Alséni Bathily. Han bor ensam i höghuset, föräldrarna är skilda och mamman försvann nyss med nyaste förälskelsen.

Med hopp om renovering utför den unge mannen smärre reparationer i hela området; inhandlar och byter glödlampor eller reparerar hissarna efter förmåga. Han får ovärderlig teknisk hjälp av en jämnårig romsk flicka (Lyna Khoudri). Hon jobbar som bilmekaniker för att kunna åka till Amerika och en annorlunda frihet.

Socialrealism och science fiction

Youri är en drömmare med livlig fantasi; han bygger sig ett eget rymdskepp, på taket där han har sin egen fristad med utsikt över Paris och insikt i kosmos. Han är kvar när huset ska sprängas.

Blandningen socialrealism och science fiction skapar magisk realism. Dramat och konflikterna finns där men det är med känslor vi upplever och förstår filmen. Realistiskt, men inte. Science fiction finns i vår fantasi, inte i filmen.

Kameran rör sig längs med väggar och tak som i rymdfilmerna, vi ser Youri i tyngdlöst tillstånd men det är hans fantasi som är tyngdlös. Vi och vår hjärna blir lurade av regissörerna Fanny Liatard och Jérémy Trouilh att se mera än som visas.

Filmmakarna är så pass skickliga bildberättare att en annan upplever verklig höjdskräck. Eller kollektivets glädje i dans. Eller förundran under en solförmörkelse. Filmmakarnas fantasi är som Youris: gränslös och visuell. Men ändå: Husen töms, romernas läger rivs, kvar blir Youri och hans vilsna ensamma vän knarklangaren.

Höghusen sprängs, eller svävar i fantasin i rymden. Den sociala verkligheten, verkligheten, försvinner ingenstans men den är vacker i denna films trevliga människors sällskap. Alla har sina drömmar och minnen. Och vi med dem; människan kan vara god.

Övriga premiärer

Mika Kaurismäkis tidigare kammarspel från 2008 hette ”Tre vise män”. Nu i ”Yö armahtaa” sitter samma tre vise män igen vid ett bord och dricker dyrt vin. Pertti Sveholms karaktär äger och driver restaurangen Corona. Han bär in en bensinkanister, bänkar sig för en nattvard.

In kliver den slutkörda läkaren (Kari Heiskanen). Tros att restaurangen är stängd på grund av covid-19. De två börjar dricka och pokulera. In kliver socialarbetaren med något på samvetet (Timo Torikka). Emellanåt röker de en cigarill.

Tidens, rummets och handlingens enhet. Men skådespelarna är fenomenala. Antagligen improviseras det en hel del, i så fall mycket skickligt. De vise männen har rikligt kloka och filosofiskt djupa tankar. Av biopubliken krävs koncentration och god hörsel ty livsåskådningarna (och vad som hänt utanför baren) berättas i långa monologer. I monologer och dialoger som ger en inblick i meningen med livet. Trots pandemin.

Japanen Takahide Hori jobbade många många år med sin animation ”Junk Head”. Han gjorde allt från idé till animation och filmens språk, ensam. ”Junk Head” berättar om ett framtida samhälle där människan är nästan odödlig, men steril. Kilometer ner under jorden härskar robotar, robotar med artificiell intelligens eller med ett människohuvud inkapslat i mekaniken.

Junk Head, som är det senare, letar i en underjordisk roadmovie medel till mänsklig fertilitet. Grottorna är kilometer djupa och i många våningar, som en stad med höga höghus bebodda av snälla eller skrämmande varelser, maskar, varulvar eller robotar.

Titta i en spegel och säg Candyman fem gånger. Om du vågar. De som hittills gjort det har blivit slaktade av en man i gul paletå och med en krok som hand. Splatter.

Skådespelarna är svarta. Huvudkaraktären (Yahya Abdul-Mateen II) är en konstnär som för inspirationens skull börjar gräva i myten som frodas i rivna och rivningshotade kvarter i Chicago. Kreativiteten har inga gränser, tills…

Första filmen visade klassamhället och rasismen; så ock dagens ”Candyman”, (regisserad av Nia DaCosta) som även lyfter fram polisvåldet och ”Black lives matter”. Metaforiskt. Snyggt och skrämmande, men engagerande? För konstnärligt och inkonsekvent?

Krister Lindberg

Dela artikeln