Krister Lindberg 12.10.2023 20:16

Filmen ”Dumb money” bygger på verkliga händelser i USA 2021. ”Dumma pengar” betyder enligt Wall Street småsparare som investerar försiktigt och inte har någon aning om när de ska köpa eller sälja. Så långt hänger vi med.

Men sedan bör man veta, för att begripa det fina i kråksången, vad hedgefonder är, vad blankning och short squeeze betyder. Med mycket mera. Det hjälper inte att manusförfattarna repeterar när de ändå inte kan förklara.

Aktierna i företaget Gamestop som säljer datorspel, gammaldags i butiker, skjuter i höjden. Hur är det möjligt? En nörd Keith Gill (Paul Dano) tyckte om butiken och nyttjade internet och Youtube och liknande för att föra fram sina åsikter.

Han ville hämnas på dem på Wall Street som satsat miljoner på att Gamestops aktier skulle rasa. Keith Gill sitter i sin källare i direktsändning på internet; han har fått många följare.

Han förklarar aktiemarknaden och han berättar varför småsparare ska köpa just de här aktierna. Många lågavlönade, eller studerande med stora skulder, tror på honom och satsar vad de kan, hundra dollar, tvåhundra.

Plötsligt har de digitala papper värda tiotusen, femtiotusen… Och vägrar sälja.

Keith Gill, som på de sociala medierna kallar sig Roaring Kitty, satsade femtiotusen. Snart ägde han femtio miljoner. David besegrade Goliat. David var alla småspararna, en folkrörelse som ville hämnas de hänsynslösa kapitalisterna.

Vi får träffa några av småspararna, bland andra en lågavlönad sjukskötare (America Ferrera). Och huvudpersonens bror och föräldrar. I deras vardag.

Samt parallellt: speciellt en börshaj som är finurligt spelad av Seth Rogen. Han gör i dag en miljardvinst.

I morgon förlorar han två miljarder. Det rör honom inte i ryggen. Inte bryr han sig om pandemin heller. Vanligt folk lider, sliter och bär ansiktsskydd.

Huvudrollen Paul Dano har spelat allt från psykopat till eljest bara otäcka personer. Nu lyser han med sympati och återhållsam charm som han delar med sin förtjusande och uppmuntrande fru (Shailene Woodley), och gulligt barn.

Tempot är högt och speedas upp ytterligare med multipla bilder; datorskärmar, smarta mobiler, textplanscher och allt möjligt nymodigt. Medan dramat blir på hälft.

Men vi känner i ryggmärgen hur galen finansvärlden är i dag. Världen och värdena. Men vi hinner inte känna desto mera med eller för personerna.

Regissören Craig Gillespie gjorde 2017 ”I, Tonya”. Också den en lyckad dramatisering av verkligheten.

Medelmåttig musikal för barn, än en gång

Barnfilmen ”Antero Varovainen ja Onnenkivi” är en musikal. Varför är varannan finsk barnfilm musikal nuförtiden? Utom de riktigt bra filmerna?

Sångerna och musiken i ”Antero Varovainen” är fina. Men de passar inte in, de stör den eljest också splittrade helheten. Filmen är skriven och regisserad av självlärda Arto Halonen (Prinsessan, Skyddsängeln).

Pressbild

Huvudpersonen Julius (riktigt charmig och naturlig Emil Paloniemi) är en liten pojke med livlig fantasi, intresserad av vampyrer och serietidningar.

Hans pappa är byggnadsinspektör med uppfinnardrömmar, mamma är kanslist i ett enormt statligt ämbetsverk. Hon har ett förhållande med sin förman. Skilsmässa är högst troligt att vänta.

Som tur är träffar Julius snart en vampyr som bor i ett kråkslott. Vampyren Antero Varovainen har slutat inmundiga blod. Jordgubbssaft är bättre för hälsan och kolesterolet. Han är också en uppfinnare.

Filmen igenom experimenterar han i sitt rikligt utrustade laboratorium fram en lyckosten. Den stenen ska få föräldrarna att tycka om varandra återigen.

Och så sjunger man. Upprepat. Också då en replik suttit bättre, varit mera informativ och framåtrörelsen hade fått ha sin gilla gång.

Produktionen är snygg och det syns att filmen är påkostad. Skådespelarna är trots omständigheterna förträffliga: vampyren Mikko Nousiainen, mamma Maria Ylipää och pappa Mikko Töyssy. Alla charmar, också barnet, som sagt.

Krister Lindberg

Dela artikeln