Krister Lindberg 02.09.2021 19:21

Två pensionerade damer är goda grannar i ett höghus i en småstad i Frankrike. Enbart. Tror omvärlden, och den ena damens vuxna barn.

När ingen ser sover kvinnorna tillsammans.

Filmen ”Vi två” inleds med en lång scen: två flickor leker kurragömma i en park, massor med skränande fåglar, kajor. Plötsligt försvinner den ena flickan, oförklarligt, mystiskt. En scen med symbolik.

Den egentliga berättelsen börjar med att vi via en spegel (en stark symbol) ser äldre kvinnor kramas i sovrummet.

Kameran panorerar till en tom säng. Vi förstår, allt behöver inte visas.

Vi får veta att kvinnorna varit ett par i största hemlighet i tjugo år, redan då medan Madeleines man levde. Barnlösa Nina (tyska Barbara Sukowa, bl.a. Rainer Werner Fassbinders ”Lola” ) har aldrig varit gift.

Nu har de beslutat sig: de säljer lägenheterna och flyttar till Rom. Där ingen känner dem, där kan de leva ut och fritt tillsammans.

Men Madeleine (Martine Chevallier) klarar inte av att berätta sanningen och sina planer för sina vuxna barn. Sonen är lättretlig och full av fördomar, dotterns fördomar är ännu värre.

Så inrotade att dottern (Léa Drucker) handlar oöverlagt och förödande.

Vi upplever starkt den fördömande omgivningen och speciellt utanförskapet

Fransk films varumärke är ju prat, prat och prat. Den debuterande regissören Filippo Meneghetti kommer från Italien där man också gärna är språksam.

I ”Vi två” pratar man men filmen bjuder på ett annorlunda, ett fräscht sätt att se. Den ömsesidiga, djupa och rena kärleken är omöjlig att förbise.

Det egensinniga bild- och ljudberättandet går under huden; vi upplever starkt den fördömande omgivningen och speciellt utanförskapet.

Och vi kan strunta i pratet, skådespelarna säger allt väsentligt med kropp, anlete och själ. Fort lär vi oss det nya bildspråket. Intressant!

Ett smygande i lägenheten, ett smyglyssnande och smygtittande ger en fläkt av thriller. I synnerhet Ninas forcerade överlagda och oöverlagda handlingar.

Nina blir konstruktivt desperat. Hemvårdaren förebådar inget gott. Men nej, filmen är eller blir inte en thriller, filmen är en stark berättelse om odödlig kärlek. Kärlek i fördömelsens tid.

Drömmar, betydelsefulla bilder, symbolik eller ett förebådande: Nina räddar en flicka i vattnet. Vem drömmer inledningsscenen?

Symbolerna är ofta så påtagliga att de närapå stör: vad menas nu, hur ska vi förstå det ena eller det andra? Film är inte rationellt tänkande.

Mycket sker utanför bild, i det så kallade negativa rummet, eller vi ser men hör inte, men fattar.

Gastkramande bild på gaslåga och stekpanna. Öronbedövande surr från hårtorken. Spänningsstegrande ljud. Rena ljud och intensiva ljud så som tvätteriets accelererande centrifug medan vi ser men inte hör ett upprivande och utslagsgivande samtal utanför fönstret.

Och i de lyckliga stunderna tvingas vi höra: ”I Will Follow You.”, på italienska ”Sul mio carro”, högsta volym.

Krister Lindberg

Dela artikeln