ÅU 03.09.2020 18:30

Auditionen. Nina Hoss spelar lärare, Ilja Monti fiol. Foto: pressbild

Anna (en mästerlig Nina Hoss) är lärare vid en värderad musikskola, instrument fiol. Hennes intuition säger att unga Alexander (en begåvad Ilja Monti) har någonting extra, något som kan utvecklas till något virtuost. Lärarkollegerna är av annan åsikt men Anna är envis (och neurotisk, hon kan inte välja bord i restaurangen, än mindre mat). Anna har familj, en fransk instrumentmakare och en ung son som också övar fiolspel i Annas skola för annan lärare.

Filmen ”Das vospiel” är mäktig och märklig. Dramat finns djupt under ytan, i karaktärernas undermedvetna och deras förflutna. Utan stora eller små åthävor låter var och en oss förstå vad de känner, tänker och önskar. Allt är väl i familj och skola, och i kärleken. Eller?

Mannen i huset är älskvärd, förstående empatisk. Men får han gehör? Vem ligger Anna med, varför? Varför vill hon absolut skola Alexander och med vilka metoder? Vad tycker och känner sonen som vill spela ishockey? Vi ser, ansikten och kroppsspråk och metaforer, och vi förstår via våra känslor.

Filmen mästerligt regisserad av Ina Weisse har en osynlig framåtrörelse; vi är nyfikna på Annas psyke. Vi presenteras för hennes bakgrund som inkluderar en sadistisk far, sonens morfar.

Huvudkaraktären växer, inte i dramaturgin utan i våra sinnen. Och i en annan riktning än vi väntade oss. ”Das vorspiel” innehåller kvantiteter vacker musik; de evinnerliga övningarna står man lätt ut med, vi får uppleva en konsert för violin och cello i sin helhet; direkt underbart.

Men varför så mycket promenerande på gata och i korridorer, den symboliken förstår vi inte. Men å andra sidan; allt vi inte förstår i den här filmen fascinerar. Vid avtoningen förstår vi att vi fått se ett tragiskt människoöde. Den tysk/franska filmen är skriven av Daphne Charizani och Ina Weisse, filmad av Judith Kaufmann och regisserad av Ina Weisse.

Das Vorspiel/The audition (Koesoitto)

Tyskland/Frankrike 2019

Betyg: 4/5

Regi: Ina Weisse

Manus: Daphne Charizani, Ina Weisse

I rollerna: Nina Hoss, Simon Abkarian, Jens Albinus, Ilja Monti, Serafin Mishiev

1:30

Övriga premiärer

Aalto

Finland 2020

Betyg: 4/5

Regi: Virpi Suutari

Manus: Virpi Suutari, Jussi Rautaniemi

Dokumentär

1:43 F7

Dokumentären ”Aalto” berättar fascinerande om Aino Aalto (1894-1949) och Alvar Aalto (1898-1976); den finska modernismens mästare, kolleger och älskande. De som älskade livet, konsten och arbetet, och varandra med respekt.

Filmens författare och regissör Virpi Suutari har plöjt igenom enorma arkiv, sett mängder fotografier och smalfilmer, Alvar Aaltos framträdanden i tv – och läst, och högläser brev efter brev.

Dokumentärfilmaren har åkt världen runt och besökt sällan skådade faciliteter, pratat med och intervjuat entusiastiska sakkunniga.

Filmen är sympatisk, mångsidig och mångbottnad, och mycket skickligt sammanställd. Med beundran, kärlek och respekt. Samt humor. Alvar Aalto var en språkkunnig och social charmör, tyckte om att charma alla och envar. Och erotisk. Han var internationell, vän med de största konstnärerna och de rikaste konnässörerna i hela världen.

Aino Aalto, arkitekt och snickare och Arteks vd, var den moderna kvinnans förebild och Alvar Aaltos jämställda arbetskamrat. Men också fru och mor i första hand, enligt maken, trots allt.

Varje finländare har en egen uppfattning om Aaltos arkitektur och formgivning, i filmen får mannen på gatan säga vad han tycker, intressant. Filmen säger också att Aalto ingalunda plagierade Bauhaus eller andra; om byggnader utomlands påminner om finska liknande beror det på att Aalto tog vara på goda idéer och förbättrade dem?

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet förändras samhällsklimatet och Aalto påstås vara en elitistisk dinosaur. Ett slag i ansiktet, på hemmaplan, Aalto blir förbittrad och alkoholiserad. Trots trehundra avgudade mästerverk runt om i världen (och tvåhundra till planerade).

Filmen är internationell, men finsk i själen, så som paret Aino och Alvar Aalto.

Aalto. En dokumentär om kärlek med kärlek. Foto: pressbild

Military wives/Sångklubben

Storbritannien 2019

Betyg: 2/5

Regi: Peter Cattaneo

Manus: Rosanne Flynn

I rollerna: Kristin Scott Thomas, Sharon Horgan med flera

1:53 T

Den brittiska musikkomedin ”Military wives”, på svenska ”Sångklubben”, bygger på verkliga händelser och personer. Vid en militärbas någonstans i England vill fruarna hitta på sysselsättning för att hålla tankarna och känslorna borta från kriget i Afghanistan, dit deras män blev skickade. Sångklubben blev en teveserie och liknande körer finns numera på sjuttio olika brittiska förläggningar världen runt.

Filmen, med respekt för personerna de skildrar, är för lättsam och otroligt förutsägbar. När kören ännu är en tanke blott anmäler en officer damerna till en direktsänd konsert i Royal Albert Hall, till minne av de stupade. Amatörerna måste nu göra sitt bästa och mycket till, och komma överens sinsemellan.

Filmens regissör Peter Cattaneo gjorde för många år sedan den mycket uppskattade och prisade ”Allt eller inget”, dramakomedin om arbetslösa män som så småningom uppträdde med striptease. Den filmen var rolig och hade fötterna i en social verklighet. ”Sångklubben” vill visa maktstrukturen i det militära, i samhället i miniatyr. Den vill också vara en feministisk film. Att vilja men inte kunna.

De självutnämnda körledarna är Kate (Kristin Scott Thomas) och Lisa (Sharon Horgan). Den ena vill klassiskt skönt, den andra populärmusik och glädje, swing it magistern. Den ena är befäl, den andra är beväring. Vi förstår premissen, för bra. Krigets fasor, rädsla och sorg. Finns under ytan men också i dagsljuset. En scen i filmen är på riktigt rörande, den med Ave Maria.

Ur Military wives. Foto: pressbild

Krister Lindberg

lindbergfilm@gmail.com

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln