ÅU 06.10.2022 18:00

Mikko Myllylahti skrev manus till ”Hymyilevä mies”. Nu har han skrivit och debutregisserar en surrealistisk och absurd berättelse, ”Metsurin tarina”.

Han medger att han försökte få filmen att se ut som om den var av Aki Kaurismäki . För oss ser filmen mera ut som en slarvigt kopierad Roy Andersson . Och så tillägger Myllylahti: David Lynch och Andrei Tarkovski .

Filmnördarna hittar säkert flera influenser. Vem som helst ser att Mikko Myllylahti kan skriva och regissera: Film!

Ett litet samhälle i norra Finland. En såg som avvecklas, gruvdriften nästa. Huvudpersonen Pepe ( Jarkko Lahti ) är före detta skogshuggare, nu arbetslös, så ock hans kamrater (en viktig skuggkaraktär spelas av Hannu-Pekka Björkman ).

Fruarna flyttar till stan när männen blir galna, det vill säga svartsjuka. Pepe fiskar (till exempel en talande gädda) med sin lilla son när de inte besöker frälsningsmöten eller flyr en brinnande bil.

Pepe rör sig mellan dröm och verklighet, så som filmen. I en knallröd halare i vita landskap. Borttappad i verkligheten.

På jakt efter livets mening; en illustration av en känsla, av meningslöshet och av våndan av att vara en arbetande människa. Man och förälder. Arbetslös man. Tigande valhänt finsk man.

”Metsurin tarina” är egen i nischen finsk exotism. Det händer konstiga saker, märkliga beteenden och reaktioner mest hela tiden. En skruvad humor och en ny galghumor frodas.

Men helheten kunde ha stramats åt. Och ”kill your darlings”. En lovande debut.

Övriga premiärer

Pressbild

”One second” utspelas under kulturrevolutionen i Kina (1966–76). En biograf i en by i första distriktet, en man med kriminellt utseende och en flicka som ser ut som en pojke. Hon är föräldralös. Hon stjäl en filmrulle, han gör allt för att få se nyhetsfilmen nummer 22, en förfilm.

Varför stjäl hon? Film? Varför traskar han flera mil i öknen? För att få se film?
Hans dotter skymtar i en journalfilm. En sekund.

I centrum står mannen som sköter den lokala biografen. Han kallas Herr Film, han är trevlig och sympatisk och får hela byn att per talko rädda en filmrulle.

De tvättar filmen som släpats i dammet, torkar hundra meter filmremsa, klipper spolar film och laddar projektorer med film. Varje filmvisning är en julafton i en överfull salong. Filmen fick vänta tre år innan den fick visas utomlands. Censuren i Kina är hård.

Ändå, om vi jämför med till exempel Iransk film, verkar samhällskritiken beskedlig.
Vi ser hellre nostalgin och hyllningen till den magiska filmen. Men visst visas orättvisorna i förbifarten.

”Ticket to paradise” är en charmigt dålig film; lätt att tycka om. Regissören och manusförfattaren Ol Parker försöker härma fyrtiotalets screwball-komedier i en typisk romantisk komedi.

De vitsiga replikerna är inte tillräckligt vassa och tempot är för utdraget. Inget överraskar egentligen.
Julia Roberts och George Clooney spelar föräldrarna som skilde sig för tjugo år sedan och kan inte längre tåla varandra.

Ändå åker de tillsammans till Bali för att hindra deras dotters bröllop. Dottern blev i jöns jurist och på semestern i paradiset förälskade hon sig i en ung vacker man som odlar tång i undersköna environger. Allt är vackert och personerna behöver bara visa upp sig; äkta riktiga filmstjärnor.

I ”Crimes of the future” av skräcklegenden David Cronenberg låter Viggo Mortensen sig opereras/öppnas av en robot i direktsändning.

Om och om igen. Hans kropp producerar unika organ och tumörer som kallas konstverk. Om man tycker om att se uppskurna kroppar och inälvor så är filmen säkert en (konst-)upplevelse. För vanligt folk: äcklig. Vad vill Cronenberg säga?

Att han kan göra väldigt snygg film och regissera skådespelare. Att utseendefixeringen, dessutom direktsänt på nätet, går för långt? Att i framtiden äter vi plast och ”surgery is the new sex”?

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln