Krister Lindberg 01.06.2023 20:15

Cioma Schönhaus (1922-2015) var enda barnet i en rysk-judisk invandrarfamilj i Tyskland 1940. 2004 gav han ut sin självbiografiska bok om sin tid som passförfalskare åren 1942-43.

Hans förfalskningar räddade flera hundra familjer. Manusförfattaren och regissören (och skådespelaren) Maggie Peren har nu filmatiserat ”Förfalskaren (Der Passfälscher)”.

Familjen Schönhaus ägde en stor lägenhet i Berlin. Föräldrar och morföräldrar fördes bort och lägenheten konfiskerades men sonen fick bo kvar; hans arbete i vapenfabriken var värdefullt.

Cioma Schönhaus var grafiker och stadig på handen. Någon lägger märke till hans konstnärliga färdigheter och snart producerar han identitetshandlingar, inte på löpande band, precisionsarbete, men många. Inklusive ett militärpass åt sig själv med vilket han tar sig till Schweiz 21 år gammal 1943.

Redan därförinnan har han bytt identitet och blonderat håret. Han rör sig självsäkert i farliga miljöer så som lyxkrogar, danshak eller spårvagnar. Hans arrogans är irriterande och valet av skådespelare (Louis Hofmann) ifrågasätter vi.

Han flinar åt allt; kärleken, solidariteten, bästa vännen, statspolisen och Gestapo. Så är det kanske skrivet i boken men på film fungerar det inte.

Dessutom är filmen teatralisk och antagligen av kostnadsskäl inspelad mest inomhus. En fantastisk historia som inte berör.

Det händer mycket i filmen som är tänkt obehagligt eller spännande/skrämmande och roliga repliker och situationer går oss förbi.

Maggie Peren är erfaren berättare med ett filmseende men boken fungerar inte som filmmanus. Den här intressanta historian kräver filmdramaturgi och egna tolkningar; mera berättelse, mera karaktär och färre lösryckta situationer.

Visst: unge herr Schönhaus satsar allt på ett pass; han flinar auktoriteten i ansikte och är fullt inställd på att leva loppan och livet, fullt medveten om att varje dag med stor sannolikhet kan vara den sista.

Filmen ”Förfalskaren” är sevärd så länge vi kommer ihåg att så lätt var det inte att leva och roa sig i Berlin 1943.

Regissören och hennes skådespelare lyckas inte visualisera: Översittarfasonerna är en mask; imitera fienden och överlev.

Övriga premiärer

Pressbild

Tonåringen Miles Morales från Brooklyn är som vi vet biten av en radioaktiv spindel.

I sällskap med jämnåriga spindelkvinnan Gwen Stacy hamnar han i parallella ”multiversum” där hundratals spindelmänniskor svingar sig.

Den förra ”Spider-Man: Into the Spider-Verse” fick en Oscar för bästa animation 2018. Och den var bra, rolig och underhållande.

”Spider-Man: Across the Spider-Verse” är snygg, fartfull med animationer som konstverk och med passande musik; ett audiovisuellt äventyr.

Men. För många ”Spider-Verse” att hålla reda på. Dock. Huvudkaraktärerna är intressanta med verkliga tonårs-, skol- och föräldraproblem.

Fortsättning följer; de här 140 minuterna är bara inledningen till Sonys verkliga kraftprov och förnyandet av serie-album-animations-konsten. Något att se fram emot.

Krister Lindberg

Dela artikeln