Krister Lindberg 19.01.2023 18:00

Ordet Babylon har ofta använts som en symbol för det man ansett vara ett korrupt samhällssystem. Ordet har blivit synonymt med förtryck och är en kollektiv term för materialism, egoism, fördomsfullhet och allt som undertrycker personlig frihet och sann andlighet. Wikipedia.

Därutav filmtiteln ”Babylon”. Damien Chazelle (”Whiplash”, ”La La Land”, ”First man”) är en otroligt skicklig regissör och manusförfattare. Också när han med vrede skildrar det dekadenta Hollywood 1926, och några år framöver. 1927 kom ljudfilmen.

Fina filmer är underbara; den fina filmen ”Babylon” beskuggas av Chazelles bitterhet. Berättelsen blir ställvis surrealistisk, bitvis grotesk. Och jo, manusförfattaren Chazelle har låtit sig inspireras av verkliga händelser, personer och vansinne. Galna moguler, filmstjärnor, maffia, alla med mera pengar i blick. Storslagna scener och en tunn historia. Över tre timmar men vi hinner inte lära känna någon, eller känna för eller med någon.

Närmast kommer vi personerna som spelas av Margot Robbie och Diego Calva samt Brad Pitt filmstjärnan (i den här filmen snart före detta). ”Babylon” berättar också om folk som älskar film. Hon från landet och han från Mexiko får inledningsvis berätta varför de älskar film och varför de tycker filmen är så fantastisk; de tycker lika och tycke uppstår, men vägarna kommer korsas många gånger. Båda gör vad som helst för att komma nära en filminspelning, båda kommer nära – för nära i en erfaren Brad Pitts kölvatten. Hon som vill bli en stjärna har en energi som gränsar till galenskap, systemet gör henne psykotisk.

Vi får bevittna en inspelning i studio; stumfilm och tårar i närbild. Och ett kostymdrama med stridsscener och hundratals underbetalda statister, inget arbetsskydd (många skadas på riktigt av svärd och explosioner; så länge ljuset är rätt).

Vi får se en tidig inspelning av framtidens ljudfilm. Ljudstudion är livsfarlig; varför, se filmen. Däremellan rockvideo som visar tidig filmhistoria och var vi står i dag. Snabbt, snabbt men däremot får vi i långa scener bevittna de rikas absurda festande; groteskt med naket, sprit och droger samt kroppsvätskor. Under jorden blir vi guidade av en maffiaboss (grotesk Tobey Maguire).

Filmen är inte tråkig men enformig. Tack och lov får Chazelles älskade jazz stort utrymme. Och fotot av svenske Linus Sandgren fascinerar. Filmmagi trots allt.

Hollywood är en obotlig sjukdom. Säger Damien Chazelle. Och många före honom, men inte så ursinnigt.

Övriga premiärer

Pressbild

”Kärlekens hjältar” (egentligen Superhjältar; Supereroi på italienska) berättar om ett förhållande som varat i över tio år. En konstnär och en matematiker träffas av en slump i ett ösregn när de söker skydd i samma gränd. Vägarna skils men av en slump träffas de igen; hem till mig eller hem till dig.

Hon (Jasmine Trinca) är serietecknare och snart publicerar hon album om kärleksförbindelsens superhjältar. Ett hållbart förhållande förutsätter hjältar, menar hon. Han (Alessandro Borghi) undervisar på universitetet och bevisar dag efter dag att tiden inte existerar. I filmen existerar tiden och den stör berättelsen och strukturen. Hopp på tidslinjen och filmen blir ytlig, den här gången. De fiktiva tecknade serien hade varit roligare. I tio är grunnar de tu på: sambo, särbo, äktenskap, barn i för många otydliga tillbakablickar; vi funderar varje gång: vem är där eller var och när. Släkt och vänner och vänners bekanta? Och de själva som unga och äldre plus en epilog. Halva filmen är charmig, likaså skådespelarna och karaktärerna. Sedan tröttnar vi.

Kaka söker maka? Nej. Motsatserna dras till varandra!

Pressbild

Filmerna om ”Pertsa och Kilu” är inspirerade av och hämtar karaktärerna från Väinö Riikkiläs äventyrsböcker för pojkar från femtiotalet. Pojkarna och en flicka som är journalist (in spe) hittar en skattkarta och efter många om och men kommer de över ett musealt transportflygplan (DC 3 ?) och flyger egenhändigt till Grekland där de i en grotta sedan också hittar Faraos i årtusenden försvunna ring. Fantasifullt och otroligt och lite charmigt när femtiotal sömlöst blandas med nutid. Roligt och spännande, men för vuxna är filmen ointressant, synonymt långtråkig.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln