Krister Lindberg 21.03.2023 19:00

Aldrig blir jag som min mamma.

Hon är översättare, frilans, 35 år. Han, blåögd, frilansar som kreativ ljussättare på teatrar. Naiv. Han tror att föräldraskap inte påverkar arbetet. Som frilans.

Någonstans ska pengarna tas; han tar jobb långt borta, är borta veckor i sträck. Amaia (Laia Costa) är ensam med den nyfödda; sömnbrist; barnet får feber; babyn ramlar från soffan. Trött och osäker, känner sig otillräcklig; Amaia åker till sina förädlar i Baskien, till en liten stad där det alltid regnar.

Morfar är hjälpsam och mormor ger goda råd (på riktigt). Morföräldrarna grälar, ännu i vuxen ålder. Amaias mor bestämmer, Amaias far gör vad han blir tillsagd. Vad han gör och tänker när ingen ser vet vi inte. (Amaias mamma är lättretlig; har hon ont, döljer hon sin sjukdom?)

Regissören och manusförfattaren Alauda Ruiz de Azúa har tidigare gjort kort- och reklamfilmer. Hennes filmdebut imponerar. Filmen ”En sång för min dotter” är ärlig och vardaglig: vardagsrealism. Filmmakaren är modig och säker. Närmare livet kan en filmkamera inte komma!

Filmen återger i bild familjen och livet. Mor och dotter och dotter och mor. Och mormor. När babyn fyller ett år insjuknar Amaias starka mor och behöver omsorg också hon.

Samhällskritiken och socialrealismen finns där, utan betoning, utan att vi tänker på den under filmens gång. Vi befinner oss i en liten stad, en by, där alla känner varandra, varifrån många åkt för att finna friheten och förverkliga de stora drömmarna. Och kommit tillbaks. Flera av familjeskäl.

Inga stora åtbörder eller melodram, eller grälla färger à la Pedro Almadóvar (som har berömt den här filmen). Alauda Ruiz de Azúa litar helt och fullt på de små men talande gesterna, kroppsspråket och – blicken! Antydningar och tro på åskådarens förmåga att tänka själv. I det lilla finns det stora – antytt; atmosfär, känslor, känslostämningar.

Den enkla, den lilla filmen är komplex. Med exakta detaljer. Till exempel hur blanda mjölkpulver i vatten. Berättelsen är så övertygande vardaglig att vi slipper fundera på var kameran står och åkningarna blir osynliga.

Skådespelarnas insatser är fenomenala och personerna är sådana som de flesta av oss känner eller träffat. Laia Costa är som den nybliven modern, och senare moderns förtroliga, häpnadsväckande. Susi Sánchez, mor/mormor är tilldelad bitska, roliga eller kloka repliker. Av livet och av regissören tilldelad. Vi får lov att leva det liv vi blivit tilldelade. Och Amaia beter sig alltmer som sin mamma.

Filmen blir lite utdragen mot slutet och om sambon saknas behövlig information, annars är ”En sång för min dotter” mycket nära ett mästerverk.

Krister Lindberg

Dela artikeln