ÅU 03.11.2022 16:43

Igor (Alexandre Jollien) är cp-skadad och har smärre problem med motoriken och att uttrycka sig muntligt. Smärre problem; ensamheten är ett större. Han kör ut ekologiska matpaket på sin cykel. En dag kolliderar begravningsentreprenören Louis (Bernard Campman) med cyklisten. Louis tar Igor till sjukhuset; inget farligt.

Igor som kan de klassiska filosoferna utantill (har du ätit en filosofibok till frukost; snarare ett helt bibliotek) uppsöker senare begravningsbyrån. För att tacka för all hjälp. Louis får i uppdrag att köra en kista och ett lik till Frankrike. Igor har gömt sig bredvid kistan. Varför? ”Ett metafysiskt experiment”.

Filmen ”Vackra själar” är en resa, en roadmovie. Männen som blir vänner och lär sig av och om varandra (och om sig själva) träffar folk på färden. I nya miljöer så som krogar och nattklubbar.

Att Igor inte kan äta med kniv och gaffel, eller att han dricker öl med sugrör, betyder inte att han är dum i huvudet. Fördomsfulla män. Men duon träffar tack och lov trevliga och kloka kvinnor, på vägen, på krogen, i förbifarten.

Berättelsen är skriven och regisserad av männen tillsammans. Alexandre Jollien är i hemlandet Schweiz en känd författare och filosof. Nu också en strålande skådespelare. Filmen är alltså smått självbiografisk. Bernard Campan är en karismatisk fransk skådespelare, komiker och regissör.

En ideal duo men kanske lite närsynt; där finns luckor i logiken i dramaturgin. Och detaljer i handlingen man kan ifrågasätta.

Men filmen är härlig feelgood. Igor är en positiv person, charmig och envis. Han hade tidigare svårt att få vänner. Nu river han ner fördomar och får oväntade vänner, i filmen och bland publiken.

Snyggt och ärligt (och självupplevt) visar och berättar Alexandre Jollien hur det kan kännas att vara funktionshindrad. Med stora doser humor. Och realism.

PS. Marine Autexier och Helene Gremillon var med och skrev manuskriptet; kloka kvinnor.

Övriga premiärer

Elina med kortklippt och grönfärgat hår drömmer om att göra karriär som rapartist. Innan filmen ”Sydänpeto” är slut har hon komponerat, skrivit och många gånger framfört en fin låt. Elina (Elsi Sloan) åker med sin mamma till mammans nya man i södra Frankrike.

Pressbild

Den nya mannen är rik och också begåvad med en balettdansande dotter, jämnårig med Elina som förälskar sig i dansösen; dock olyckligt. Svartsjuka och avvisande gör rapparen desperat. I sin förgiftade förälskelse tar hon till allt fulare knep i denna psykologiska thriller.

Eftersom filmen utspelas i Frankrike är språket franska. Aino Suni har skrivit ett intressant manus och hon är definitivt en skicklig regissör. De unga skådespelarna gör bra ifrån sig festande i förnäma hus med sprit och droger och i vardagen med träningar och skola.

Det går dåligt för skuldsatta showartisten (Javier Bardem). För att rädda skinnet måste han komma på något spektakulärt och han hittar en skönsjungande krokodilunge. Men krokodilen som inte kan prata bara sjunga lider av rampfeber och scenskräck.

Lyle Lyle Crocodile kan inte öppna käftarna på en estrad. Han blir övergiven men hittas senare, nu fem meter lång, på vinden av en tioårig grabb; de blir bästisar. På vinden och på taket sjunger och dansar de tu.

Snart godkänner mamma och pappa den nya vännen och mera sång, dans och spännande eskapader tar vid. Filmen är ett visuellt och musikaliskt äventyr med riktiga människor som spelar mot en skickligt datoranimerad krokodil. Och en perserkatt med attityd.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln