Krister Lindberg 01.12.2022 20:27

Den lilla mysiga staden Valleby fyller 500 år om tre dagar. Alma Pöysti spelar någon sorts borgmästare som är orolig för festligheterna; en serierånare är i farten. Ett mysterium som är för stort för den tröge men sympatiska polismästaren (Henrik Hjelt). Han anlitar stadens bästa brottsutredare Lasse (Nils Kendle) och Maja (Polly Stjärne) från LasseMajas detektivbyrå.

Filmens inledning är mycket ”vuxen” och skrämmande; bildspråket är skräckfilmens. Mörker, skuggor, en smygande skugga i ett museum. Någon blir inlåst och någon stjäl en stjärnkikare. Någon eller något målar en symbol på golvet, lämnar ett visitkort. Tecknet återfinns följande natt på gatan där ett ton godis stulits.

Lasse och Maja anlitar en för detta serierånare (alltid bra, nu i en ny roll, Suzanne Reuter) som av hälso- och åldersskäl släppts på fri fot. Hon hjälper detektiverna och försöker, utgående från egna erfarenheter, med en kriminell profilering. Allt medan boven lämnar ledtrådar och villospår.

Detektiverna och publiken får mycket att fundera på och spännande blir det, ibland är det nästan kusligt. Det är onödigt att fundera på hur stölderna gått till. Frågan är vem som bär skorpionens stjärntecken och resan är roligare och intressantare än målet.

Staden Valleby existerar i en obestämd tid; stadsbilden med bilar och så vidare är en blandning av 50-tal och nästan nutid. Walki-talkie i stället för smarttelefoner. Liknande ”realism” njöt vi av i finska ”Vinski och osynlighetspulvret”, en bättre film för övrigt.

Nils Kendle och Polly Stjärne är stabila unga skådespelare. De vuxna spelar lite grann över, så som skådespelare plägar göra i barnfilmer (man frågar varför).

Regissören Tina Mackic balanserar på slak lina; blir det för vuxet eller för barnsligt? För kusligt eller för enkelt? I alla fall är bildberättandet kvalificerat och manuset (Henrik Engström och Mattias Grosin) är Martin Widmark och Helena Willis bok trogen.

Bifigurerna är många, flera är misstänkta, andra är karikatyrer och representerar hela samhället i genomskärning? Några är lustiga, andra stickar tröjor och kalsonger; polismästaren. Och jo; en livsfarlig riktig skorpion blir stulen och ”visitkortet” är skorpionens stjärntecken. Och fyrverkeri blir det dubbelt upp.

Övriga premiärer

Pressbild

Filmen ”Devotion” ser ut som och känns som om den var gjord på femtiotalet. Den är inspelad samma tider som ”Top gun: Maverick” men ska inte jämföras med den.

Filmen berättar om Koreakriget 1950. En berättelse baserad på verkliga personer: Jesse Brown (Jonathan Majors) var den första svarta stridsflygaren i USA. Under resan med ett hangarfartyg till Nordkorea, under övningar med propellerdrivna stridsflygplan, under permission i Cannes, får vi antytt den rasism den svarta elitpiloten ständigt fick kämpa med och mot.

Filmen är mycket lågmäld (sympatisk) och långsam, men aldrig tråkig. Regissör J.D. Dillard satsar på stämningar och detaljer framom klassisk action.

Vid (ovanför) gränsen till Kina blir det suverän flyguppvisning och lite spänning, och i slutet mycket sentiment. (Flygbilderna över hangarfartyget är snyggare och mera spännande än de i krig, de berättar mer än tusen ord). Skådespeleriet är dämpat, karaktärerna föga underbyggda, fotot onödigt mörkt ofta i onödan. Men berättelsen har en släng av filmmagi. (Devotion = Hängivenhet).

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Dela artikeln