Krister Lindberg 12.07.2024 13:11

En sann historia. En bok med fina fotografier och intressant text: På sextiotalet åkte konststuderande Danny Lyon omkring i USA och fotograferade medlemmar av motorcykelklubbar. Han bandade samtidigt samtal med många, bland annat Kathy (Jodie Comer) som har huvudrollen i filmen ”The Bikeriders”.

Den poetiska filmregissören och manusförfattaren Jeff Nichols har noggrant studerat och bekantat sig med fotokonstverket. Och skapat ett eget bildkonstverk.

”The Bikeriders” är en pastisch. I filmen tittar en av huvudkaraktärerna storögt på tv där Marlon Brando kör motorcykel. En annan gör allt för att likna James Dean. Motorcykelklubbarna består av män, tuffa skitiga män, och pojkar som vill bli män. Ibland, kanske, skymtar en kvinna på bönpallen.

Danny Lyon och Jeff Nichols väljer att berätta om sitt turbulenta Amerika i förvandling ur en ung kvinnas perspektiv. Kathy berättar hur hon i misstag hamnade på en bar som var fullsatt av fulla män i sina skinn- eller jeansjackor med emblem på ryggen. Stämningen var ansträngd och hotfull.

Och så ser hon Benny (Austin Butler) och resten är historia: De två blir genast ett par; inga onödiga fraser, bara blickar och envisa blickar. Benny, likt alla sina kompisar, kan inte, vill inte visa känslor. Undertryckta känslor leder ofta till slagsmål. I början tämligen oskyldiga handgemäng. Mot slutet brutala mord.

Mc-klubbarna började anspråkslöst i liten skala. Några med samma intressen samlas, de är ofta utanför stående med behov av gemenskap. De mekar med sina motorer och dricker öl. Sedan hittar de på att ordna egna tävlingar (vem är snabbast, har bästa hoj, är tuffast).

Men allt fler vill bli medlemmar. Och snart kommer drogerna in i bilden och allt eskalerar. Filmen ”The Bikeriders” växer i takt därmed. Våldet är oundvikligt.

Tom Hardy gör en av sina absolut bästa tolkningar som grundaren av klubben ”Vandals”. Han är Johnny, en medelålders lastbilschaufför som delar sin kärlek mellan familj och klubb. Sina känslor kan han visa enbart på klubben, med nävarna.

Men den skickliga skådespelaren låter oss se vad karaktären döljer. Arbetarens accent, ansiktets muskler, kroppsspråket (inte nävarna) säger: Johnny älskar familjen och Benny mer än sin BSA; eller var det HD?

Austin Butler och Tom Hardy i all ära, men det är Jodie Comer som är filmens behållning; hon är fantastisk och regissören låter kameran stanna nära och länge vid hennes uttrycksfulla och vackra anlete.
Hon spelar kvinnan som vet vad hon vill och gör vad hon vill och sätter sin äkta man och andra machomän i rätt perspektiv.

I filmen vimlar det av biroller. Varje liten roll är omsorgsfullt rollbesatt och uppmärksammad. Jeff Nichols behärskar bildspråket (kreativ användning av ljus och ljud); han är en filmens poet. Ett par bifigurer hade vi gärna lärt känna närmare.

Övriga premiärer:

Pressbild

Italienaren Paolo Genovese skrev en roman som han filmade. ”Den första dagen av mitt liv” handlar om självmord med ångervecka.

Den ikoniska och karismatiska Toni Servillo föreställer en sorts ängel; en äldre man som försöker hindra självmord. Om han inte lyckas genast ger han de döda en vecka på sig att ångra sig.

Fyra döda självmördare får bo på ett hotell. Två kvinnor, en man och ett barn. De är för omvärlden osynliga men kan bete sig som folk. De får åka runt och se sin egen begravning och hur världen kommer att se ut utan dem.

De får också för någon minut smaka på livet. Det är magiskt och mystiskt men långt ifrån Wim Wenders ”Himmel över Berlin”.

Värmen är inte alltid så varm och humorn är krystad, samhällskritiken haltar. Men ett fint sätt att närma sig och med respekt behandla självmord och livet med sorg, misslyckande och eller med oseende föräldrar. ”Den första dagen av mitt liv” är en trevlig italiensk film som kan och vågar ta upp ett känsligt tema.

Paolo Genovese gjorde tidigare filmen ”Vad döljer du för mig?” om ett sällskap runt ett bord som lekte leken: alla sms ska högläsas. Och avslöjanden droppar, mycket att förklara. Prat framom bild redan då.

Pressbild

”FLY me to the moon” av Greg Berlanti innehåller en uppsjö av bra, intressanta och roliga uppslag. Men Scarlett Johansson är begränsad och Channing Tatum är en sågbock utan hopp.

Enda hoppet Woody Harrelson som spelar som han alltid gör, de flesta av hans roller är likadana. Nu är han en högt uppsatt hemlig specialagent med uppgift att se till att månlandningen 1969 ska direktsändas. Från en studio.

Scarlett Johanssons ljugande karaktär ansvarar för marknadsföringen. Skaffa reklamintäkter (Hasselblad, Omega, flingor, Corvette, toapapper). Och framförallt per lögner övertyga samtliga senatorer. Apollo 11 kostar pengar samtidigt som krig och tornado kostar ännu mera. Prioritera? Channing Tatum är en misslyckad astronaut som nu leder byggarbetena.

Året är alltså 1969. John F. Kennedy intygade att amerikanare ska vara på månen innan seklets slut, före ryssarna. Miljoner och miljarder satsades på Apollo 11 där varje mutter testades och testades igen; filminspelningen med raketbygge exteriört och interiört samt med filmstjärnor kostade nästan lika mycket; bortkastade pengar i och med en dålig regissör.

Idéer och samtidsbilder finns i manuskriptet. Varför schabbla bort allt i en romantisk komedi där det romantiska går på kryckor och humorn saknar tajmning, om den finns förutom en svart katt. Eller skildringen av det turbulenta Amerika i förvandling; politiskt och kulturellt.

Krister Lindberg

Dela artikeln