FILMEN: En film om en man och hans samvete
Kärleken består men de trevliga människorna i bakgrunden blir onda djävlar när nazismen når byn. Valerie Pachner och August Diehl i förgrunden. Pressbild
A hidden life
Tyskland/USA 2019
★★★★✰
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
I rollerna: August Diehl, Valerie Pachner, Bruno Ganz, Matthias Schoenaerts, Michael Nyqvist
2:54 F16
En by på sluttningarna till de österrikiska alperna, i början av fyrtiotalet. Exteriörerna påminner mycket om ”Sound of music” men innehållet i Terrence Malicks ”A hidden life” är något annat.
Malick gjorde 1998 en av filmhistoriens bästa filmer, krigsfilmen ”Den tunna röda linjen”, efter det några dröjande naturlyriska verk och för ett par år sedan filmer med mycket form men med ett innehåll som få kunde urskilja (Knight of cups, Song to song).
”A hidden life” har innehåll så det blir över och formen passar precis budskapet. Är Malick nu plötsligt övertydlig? Vi förstår med mindre! Gör vi?
Filmen bygger på verkliga händelser och berättar om unge bonden Franz Jägerstätter med familj. Bonden är troende katolik och har ett samvete som hindrar honom från att svära Hitler trohet. Franz blir inkallad, fängslad och torterad. Dina protester är värdelösa ty de är osynliga. Svär.
Begåvat bildberättande
Bonden Franz spelas av August Diehl, hans unga fru av Valerie Pacchner. De pratar engelska i filmen men det undgår ingen att karaktärernas modersmål är tyska. Se bara där en skicklig filmberättare!
Filmen visar kärlek mellan man och kvinna, vackert, intensivt, utan en skymt av sex. Begåvat bildberättande. Berättelsen innehåller mycket våld, grovt våld. Malick är en så skicklig filmare och klippare att han behöver inte visa våldet, vi ser det utan att det filmats! Vi upplever.
Mest filmtid utspelas i byn med en stretande hustru i bild, en klok och älskande kvinna. Och andra kvinnor, och barn.
Filmen visar inte kriget, eller mycket lite därav (handlingen utspelas 1939–43). Vi vistas för det mesta i fantastiska landskap, under en hotfull himmel. Eller ibland i en småstad, vilken som helst.
Grannar, nazister, präster
Det mest obehagliga som visas: Grannarna och vännerna som plötsligt är hatiska och elaka ovänner. Därefter nazisterna som skriker, slår och sparkar mer än vanligt (på film). Och så har vi det fega prästerskapet med Michael Nyqvists biskop i spetsen.
Tillbaks till det visuella. Fotot är mycket vidvinkel och sned kamera, klippningen är säregen, man vet inte var en scen slutar och nästa börjar, men man förstår, och inlevelsen och atmosfären förstärks. Ett minimum av dialoger, repliker och berättarröster.
Och vi ser som sagt mera än vad som faktiskt visas. Men filmen är lång; tre timmar, och en del känns onödigt utdraget. Som i Malicks filmer överlag. Vad som inte behöver understrykas är att denna film handlar inte om andra världskriget, utan…
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.