ÅU 29.10.2021 11:00

Juho Kuosmanen för Aki Kaurismäkis kärlek till den lilla människan vidare och med samma humor om än i doften av vodka och saltgurka den här gången. Filmen ”Hytti nro 6” blev tilldelad ett av filmvärldens mest prestigefyllda pris i år; Grand Prix i Cannes!

En liten film med stort hjärta. En fri tolkning av boken med samma namn av Rosa Liksom (Finlandiapriset 2011).

En tågkupé, två resenärer. Och en allsmäktig, fast sympatisk, tågvärdinna. En utflykt någonstans vid St Petersburg plus Murmansk och Ishavet. En film med fenomenala skådespelare.

Med en regissör som har filmen och bildberättandet i ryggmärgen (tidigare bevis därpå: ”Hymyilevä mies”). En regissör som får fotografen att göra underverk.

En skådespelare, också en så begåvad som Seidi Haarla, behöver regi för att med anletet enbart kunna uttrycka – allt. Hjärtesorg, vänskap, förtroende, hopplöshet, misstro, ensamhet, vänlighet, tacksamhet. Längtan.

Tågresenärer Laura och Ljoha; deras själ växer inför våra ögon. Och vi är bättre människor, och på gott humör, efter att ha sett ”Hytti nro 6”! Ett mästerverk i genren minimalism. (Tidsangivelser: namnet på staden St Petersburg. Men att filmen ”Titanic” omnämns, är det en vits eller är det faktiskt efter 1997?).

Laura är finsk arkeologistuderande i Moskva. Hon trivs med vänner i fina lägenheter med högt i tak. Hon och hennes väninna, hennes käraste ska åka till Murmansk för att med egna ögon beskåda uråldriga hällristning.

För att få perspektiv på varifrån de kommer och vart de är på väg; historia. Av en anledning åker Laura per nattåg ensam. I kupé nummer sex får hon sällskap av Ljoha, en vodka och saltgurka intagande gruvarbetare som arbetar för pengarnas skull. Som blir berusad, ful i mun och aggressiv.

Och med honom ska Laura sova i samma kupé! Vem kan man lita på? Vem är vän på riktigt? Får Laura tid att tänka på, efter samtal till Moskva.

I romantiska komedier placeras två som inte tål varandra i samma hytt, och sedan, ja, skavande mot varandra blir de tu ett. Något ditåt sker med Laura och Ljoha i filmen som ju är en roadmovie. Eller? Hur som helst, Kuosmanen och Haarla gör oss gott.

Krister Lindberg

Övriga premiärer

Finska filmen ”Sorjonen: Muraalimurhat-elokuva” förutsätter att man sett hela teveserien om kriminalutredaren Kari Sorjonen.

Det enda som är bra i filmen är Ville Virtanen i titelrollen när han på sitt egna sätt nystar upp mysteriet med seriemord och får fast mördaren samt oskadliggör en tidigare intelligent mandråpare (Sampo Sarkola).

Vi har sett varje vändning och delintrig och -konflikt i många filmer och serier tidigare, inget överraskar alltså och inget är trovärdigt, eller realistiskt, och de övriga skådespelarna tycks inte veta var de är.

Berättelsen som saknar spänning är jämntjock; men fansen överser. Ska man stjäla idéer så ska det ske smartare, eller med glimten i ögat, eller som parodi.

Clint Eastwoods karaktär i ”Cry Macho” har sysslat framgångsrikt med rodeo, skadat sig, varit alkoholist och är nu arbetslös. Han får i uppdrag av sin gamla arbetsgivare att från Mexiko hämta hem dennes trettonåriga son.

Pojken har rik mor men är oönskad och är småkriminell. Han hittas och han övertalas följa med till staterna där han av far ska få en egen häst. Roadmovie genom Mexikos öknar och små samhällen med moderns grymma legoknektar hack i häl.

Eastwoods film som utspelas 1979 bygger på ett filmmanus som blev roman 1970 och som 2020 blev manus på nytt (av N. Richard Nash). Filmen borde ha gjorts på sjuttiotalet, när skådespelaren samtidigt regissören var yngre och ämnet färskare.

Det som händer nu är inte trovärdigt, men charmigt. Charmigast är pojkens tupp vid namn Macho, en intelligent fågel med insikt i kung fu. Även om filmen som sådan är skral har den och de gammaldags karaktärerna värme, per en ovanlig utstrålning.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln