Krister Lindberg 08.06.2023 17:30

Asteroid City är en liten by med 87 invånare mitt i en öken. Samhället har ett motell, en bensinpump och ett forskningsläger.

Samt en krater på trettio meter med en asteroid eller en meteorit stor som en fotboll mitt i. Några hundra meter därifrån testas och sprängs atombomber frekvent; svampmolnet är nästan permanent.

Filmen ”Asteroid City” (inspelad i en öken i Spanien) av Wes Anderson är bland mycket annat en metafilm: En teaterpjäs skrivs, filmat i svartvitt, ska bli teveteater, filmat och filmad i tevestudio i svartvitt.

Vad som är tänkt ska hända i pjäsen som ska visas som tevefilm ser vi i filmen i färg; i för Anderson typiska färger.

Annat typiskt för Wes Anderson är att han delar in sin berättelse i kapitel med förklarande textplanscher och berättarröst. I bland är det en bok vi ser, nu pjäsens manuskript.

Annat: Regissören placerar ofta skådespelaren mitt i bild, eller filmad rakt uppifrån. Färgerna är pastell. Långa parallella kameraåkningar, snabba panoreringar, scener slutar i slowmotion. Föremål placeras i blickfånget. Närbilder på kartor. Och alla skådespelare är utpräglat välklädda.

Skådespeleriet: Stoiska stenansikten; Wes Anderson tycks vara rädd för känsloyttringar. Skådespelarna i den här filmen är många, många stora stjärnor som tillsammans lakoniskt håller masken i ett finurligt eller ”Andersonskt” samspel. Paradoxalt underhållande. De små vitsarna i ord och bild får oss att småle.

Wes Anderson, född 1 maj 1969 i Houston, Texas, har gjort ett dussin filmer med början ”Rushmore” 1998 som han skrev tillsammans med Owen Wilson.

Snart är han en ensam och kompromisslös auteur med fanklubb; det ska till att älska hans filmer, men envar kan beundra och i viss mån förföras av hans orubbliga estetik.

Senast har vi låtit ögat vila på ”French Dispatch” 2021 och stop motion animationen ”Isle of dogs” 2018. Tidigare ”The Grand Budapest Hotel” 2014 och ”Moonrise Kingdom” 2012.

Filmstjärnorna i den här filmen är många; se faktarutan ovan och föreställ er hur kaotiskt det eventuellt kan bli. I det planerade skådespelet anländer en krigsfotograf (Jason Schwartzman) i sällskap med sina barn till byn Asteroid City.

Sonen (Jake Ryan) är ett för Anderson typiskt lillgammalt geni i tidiga tonåren. Han ska motta ett pris för sina kunskaper i rymdteori av en lokal rymdforskare som tolkas av Tilda Swinton, med förnybar energi.

Tom Hanks är trovärdig och barnens morfar. Steve Carell sköter motellet där bland andra firade skådespelaren, coolt spelad av Scarlett Johansson, bor.

Edward Norton är pjäsens författare. En stop motion utomjording vinschas ner. Alien lånar meteoriten och försätter byn i karantän. Barnen får nu veta att deras mor har gått bort för veckor sedan, hon är medförd som aska i en Tupperware…

Eventuella romanser i karantänen; svårt att se enär känslor inte får visas. Filmen har en oförklarlig charm med många galna detaljer. Skådespelet utspelas året 1955.

Wes Andersons stora passion och entusiasm är att skildra en värld som inte längre finns.

Summan av alla absurda detaljer ger oss en bild av femtiotalets Amerika med Tupperware, tron på atombomben, tilliten till oljan och bilindustrin och rädslan för det okända; utomjordingar, ufo och kommunister.

En skådespelare klagar: ”Jag förstår ingenting”. ”Skit i de, fortsätt berätta”.

Krister Lindberg

Dela artikeln