FILMEN: Downton Abbey bjuder sina trogna följare på karameller
Downton Abbey. Pressbild
Downton Abbey
Storbritannien 2019
HHHII
Regi: Michael Engler
Manus: Julian Fellowes
I rollerna: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Elizabeth McGovern, Maggie Smith, Penelope Wilton med flera
2:02 F7
Aristokraterna på godset Downton Abbey har problem. Med vilka pengar ska de reparera taket? Taket är det minsta problemet i långfilmsversionen av teveserien ”Downton Abbey” (2010-2015).
Kung Georg V med familj meddelar att de tänker övernatta hos familjen Crawley.
Herrskap och troget (som hundar) tjänstefolk försätts i trance, hela byn är hysterisk. För den som troget följt serien är filmen en godbit med allt återseende, miljöer och alla gamla bekanta i två våningar.
Hovmästaren Carson (Jim Carter) är pensionerad men kallas in som bästa man på plan. Lady Violet (Maggie Smith) är i högform och därmed genuint rolig. Hela ensemblen (”Downton Abbey” är en ensemblefilm) verkar ha roligt tillsammans och stortrivs, än en gång, i sina gamla roller.
Alla är sympatiska, alla är goda innerst inne; ingen klasskamp eller kvinnans frigörelse här inte. Filmen är så ”gullig” så – så charmig att vi förlåter allt.
Filmen är två timmar lång och motsvarar femton avsnitt i tv; all presentation, karaktärsutveckling eller underbyggande av intrig sker inom några minuter.
Konflikter presenteras och löses i samma veva, en huvudkonflikt är svår att urskilja. Kanske är en arvstvist tvisten?
Det går att se filmen utan att känna till serien. Som ett kostymdrama bland många andra.
Manusförfattaren till film och serie Julian Fellowes är skicklig; han får in humor, den mycket brittiska humorn där man minst väntar sig. Filmen är inte en parodi. Men mycket nära. Den polerade ytan är början av 1900-talet.
Den begåvade författaren lyckas dock skriva in flera moderna tankar och dagsaktuella konflikter under ytan.
Regissören Michael Engler är rutinerad och skapar en snygg produktion, ett kostymdrama av högsta klass och allt är perfekt i tidsbilden.
Skådespelarna är så bra som man har rätt att vänta sig, och de har råd med självironi.
Herrskapet och tjänstefolket har en så stor beundrarskala att en procent därav betalar allas löner och studiokostnader.
Övriga premiärer
Olen suomalainen
Finland 2019
HHHII
Regi: Aleksi Mäkelä
Manus: Marko Leino. Tomi Tuikkala
I rollerna: Matti Ristinen, Tiina Lymi, Tatu Sinisalo, Talvikki Eerola, Iikka Forss, Ilkka Heiskanen, Aake Kalliala, Joni Leponiemi, Mikko Töyssy, Mikko Kouki, Joanna Haartti, Sakari Kuosmanen
1:53 F12
Olen suomalainen. Pressbild.
Olavi Virta, Juice, Kari Tapio; tre sjungande alkoholister på vita duken, nästan samtidigt.
Aleksi Mäkelä (med ”Stygga pojkar”, ”Matti”, ”Love records”, ”Kummeli”, ”Vares” och många andra filmer bakom sig) har nu gripit sig an ett porträtt av sångartisten Kari Tapio (Kari Jalkanen,1945-2010).
Filmen ”Olen suomalainen” är ojämn och vacklar mellan parodi, personporträtt, komedi och drama. Med många karikatyrer.
Ämnet är tungt och bekant. Den unga mannen från ingenstans har en gudomlig sångröst och blir via många svårigheter hela folkets svärson. Tar till flaskan och begraver flaskan men för sent.
Kari Jalkanen gifte sig med sin Pia när de var nitton. Pia understödde sin make och far till tre söner i ett stormigt äktenskap tills döden skiljde dem åt. Det var hon som genast sa: go west; åk till storstaden, om du vill bli den du är ment att bli.
Och familjen tålde allt.
Figurer i den finska (mer eller mindre amatörmässiga) musikbranschen passerar revy, några extremt vitsiga som Aake Kallialas Toivo Kärki, andra olidliga karikatyrer, till exempel det som ska förställa Danny.
Denna film står och faller med Matti Ristinen. Han kan sjunga och han kan leva sig in i Kari Tapios habitus och känsloliv. Matti Ristinen är karismatisk medan jag har svårt med några andra i rollbesättningen.
Från baksätet i en taxi får vi i tillbakablickar följa den döende artistens liv och gärningar. Greppet är slitet men det fungerar. Artistens ungdomsdagar är i filmen jobbiga, för publiken. Som sagt: Ojämnt, när många målgrupper/smakriktningar ska tillfredsställas. Mäkeläs komiska hållning överslätar mycket och artisten behöver inte vända sig i sin grav, fans och anhöriga behöver inte heller skämmas.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.