Krister Lindberg 13.08.2021 13:53

Den brittiska filmen ”The father” bygger på en teaterpjäs med samma namn. Den skrevs och regisserades av teatergurun Florian Zeller med stor framgång.

Teatermannen debuterar som filmregissör och visar sig vara skicklig även som bildberättare. Scenografin kunde ha varit en teaterscen men kameran förvandlar rummet till mycket mer. Rummets, tidens och handlingens enhet. I princip men något helt annat.

Filmen är en berättelse om en gammal man Anthony (Anthony Hopkins) och hans dotter Anne (Olivia Colman). Fadern lider av minnesförlust, demens. Lider och lider; av Alzheimers sjukdom lider de anhöriga mest.

Dottern ser och upplever vart det bär hän och gör allt i mänsklig makt för att pappa ska kunna bo hemma, med hemhjälp. Hemma, eller hemma hos? Vi blir ofta lika förvirrade som Anthony; var är vi, vem pratar vi med, helt engagerade i fiktionen.

Vi utsätts för flera berättarperspektiv. Samma scener med ändå inte; sedda ur olika personers vinkel. Men viktigast av allt: Vi får uppleva hur den äldre mannen uppfattar sin omgivning, sin situation och minnet samt minnena.

Minnen spelar oss alla flera spratt. Men Anthonys hjärna är skadad och kan producera det mest fantastiska som inget har att göra med vår verklighet, men som blir vår verklighet. Med det kreativa bildberättandet lyckas den skickliga regissören få oss att uppleva en alternativ verklighet, Anthonys.

Måste medge att ställvis är det irriterande, innan man inser vad det är fråga om. Vi blir lurade, för en sekund. Och vi blir underhållna i flera minuter; Anthony Hopkins är fenomenal, det visste vi från tidigare, men nu är han verkligen i sitt esse.

Vi får skratta när Anthony tror sig komma ihåg att han varit professionell steppdansare, och verkligen blir det. Eller när han beskyller hemhjälpen för stöld (ett typiskt tidigt symptom) och hittar sin klocka under badkaret. Och när han charmar unga damer.

Och samtidigt så ledsamt, så realistiskt och så trovärdigt (vilket var och en som sett den biten av livet kan intyga).

I en fantastisk, realistisk och rörande slutscen faller alla bitar på plats, ifall någon saknades. Antagligen, säkerligen är ”The father” den bästa skildringen på film av sjukdomen i fråga. Michael Hanekes ”Amour” är fantastisk, på ett annat sätt. Julianne Moore gestaltar minnessjuk på sitt sätt i ”Still Alice”,2014. Bra men på sitt sätt.

Övriga premiärer: Peruna

Åbo på 1600-talet. En latrinansvarig renhållningsarbetare, samtidigt en uppfinnare (Joonas Nordman) hamnar i kulturvaggan och introduceras i ett nytt borgarstånd: start-upp-entusiasterna.

Den företagsamme har kommit underfund med jordpäronets möjligheter. Jordpäronet, numera potatisen, överträffar rovan. Men de som gör storkovan på rovor förbjuder jordpäronet, kyrkan håller om ryggen och bevisar att vad som växer under jord hör djävulen till. (Jämför fossila bränsel och alternativa energiformer).

Idén i den finska komedin ”Peruna” (skriven av Pekko Pesonen och regisserad av Joona Tena) är att flytta 2020 till det förflutna och låta medeltidens människor prata och använda dagens merkantila termer. En idé enbart och variationerna är enerverande.

Filmen är påkostad med många kända och andra skådespelare. Epok och digitala effekter kostar. Snyggt, men humorn är barnslig och långtråkig. Aktörerna har inte fått erforderlig personregi. Flera av de otaliga birollerna är direkt dåliga proffsen till trots. En undervisningsfilm för barnsliga hankeiter?

Ett slöseri med de stora resurserna; men komedi är svårt och humorn tar sig så många uttryck. Alla tycker inte lika mycket om samma potatis.

Pressbild

Krister Lindberg

Dela artikeln