Krister Lindberg 15.08.2024 15:51

Den gröna gränsen, gränsen mellan Belarus och Polen året 2021. Polska gränsbevakningens officer undervisar sina underlydande: ”De ’asylsökande’ som tar sig över gränsen är inte människor.

De är Putins och Lukasjenkos vapen. Behandla dem som sådana. Släng tillbaks dem över taggtråden. Om, eller rättare när någon dör göm liken genast”.

Den polska filmen ”Green border” av Agnieszka Holland är fiktiv. Med detaljerad research som grund, bland annat intervjuer med dem som var med: flyktingar, gränsbevakare, aktivister.

Och deras bilder i mobilerna, från där och då. Fiktionen kan ses som en dokumentär: filmen i svartvitt ser ut som en dokumentär.

Fiktion eller dokumentär, båda är lika skrämmande, båda lika tankeväckande. En dagsaktuell film som måste ses.

Berättelsen framskrider kronologiskt med paralleller. En syrisk familj i ett stort passagerarplan som landar i Minsk.

Sedan bekväm transport till polska gränsen. Resan är i förhand betald, flera tusen euro, men vid gränsen krävs ytterligare pengar.

Familjen är på väg till Sverige via Polen, första EU-landet, och Tyskland. Kommer de någonsin längre än till skogen i Polen eller Belarus?

De är inte ensamma längre, till sällskapet har en kvinna från Afghanistan anslutit sig, hon vill i Polen få asyl och träffa sin bror som hjälpt polackerna i kriget.

Runt omkring dem finns människor i olika åldrar, kön och ras. Flyktingar. Mot dem soldater, gränsväktare.

Vi påminns: även om migranterna används som vapen så är och förblir de människor

Aktivister som i nattens mörker försöker förse de nödlidande med varma kläder, vatten, mat, laddare till telefonerna. Och försöker hjälpa juridiskt och byråkratiskt; uppdrag omöjligt. De är högutbildade, en (Maja Ostaszewska) är psykoterapeut.

Men i och med att myndigheterna ser migrationen som ett krig är hjälparna krigsförbrytare. Alternativt människohandel. Hemska straff om de blir fast.

Skådespelarna från gamlingar till barn är hjärtskärande duktiga. De är trygga i erfarna Agnieszka Hollands regi. Fotot fascinerar: kompositionerna, ljuset och framförallt den smidiga, dynamiska kameran. Fotot är en del av berättelsen. Filmen börjar i färg, vackra landskap (och människor), gröna skogar och en grön gräns.

Där övergår bilderna till svartvitt. Fotot är vackert men det som händer och de som handlar är fult och fula. Men vi påminns: även om migranterna används som vapen så är de och förblir de – människor!

Ämnet är skrämmande. Filmskapandet är sekund för sekund direkt spännande. Agnieszka Holland är en otroligt skicklig bild- och filmberättare.

Hon är erfaren, hon har gjort många filmer, också i USA och hon har regisserat flera populära amerikanska teveserier.

Bäst kommer vi ihåg filmen ”Mr. Jones” från 2019. Också den om verkliga händelser: 1933 lyckas en brittisk journalist ta sin in i Ukraina, ser och fotograferar när Stalins regim stjäl allt ätbart och ukrainarna svälter ihjäl, om de inte dödas före det, när de stjäl en av sina egna potatisar.

Det dröjde innan någon vågade publicera reportaget.

Bra film alstrar empati. ”Green border” är en enastående film.

De polska myndigheterna tycker inte om ”Green border”, osedd. Justitieministern kallar Holland fascist och hennes film fick inte väljas till Polens Oscarsbidrag. Holland känner sig tvungen anställa livvakter! Bra film alstrar empati, förutsatt att filmen blir sedd.

Krister Lindberg

Dela artikeln