admin 25.08.2022 16:10

Kärleksfilmen ”Ali & Ava” är brittisk diskbänksrealism utklädd till musikal. Nästan musikal. Man lyssnar till musik, man sjunger till radio eller stereo, eller vad som strömmar ur hörlurarna.

Ali var en gång dj. Han diggar rap och metall. Lyssnar, sjunger och dansar, ofta. Ava tycker om country och folk.

Ali från Pakistan har arbetat upp sig; han är fastighetsägare och hyresvärd. Han umgås mycket med sina hyresgäster, samlar in hyra, reparerar och hjälper till. En dag kör han en hyresgästs lilla flicka till förskolan. I skolan arbetar Ava från Irland. Den vägen träffas Ava och Ali.

Ali bor med hela släkten, och med en fru som egentligen har lämnat honom. Det får man inte tala om, han måste låtsas inför sin pakistanska familjen att allt är ok (att hon kom från Bangladesh var tillräckligt skandalöst). Ava har fem vuxna barn och ännu flera barnbarn. Många bor hos henne och alla trivs; dansar och sjunger, så att säga play back eller karaoke, ofta.

Filmen ”Ali & Ava” av Clio Barnard (regi och manus) är en varsamt anspråkslös berättelse om kärleksfullt anspråkslösa människor. Vi umgås och trivs med de här härliga personerna. Vi märker knappt att vi bevittnar ett drama, eller en nyanserad brittisk samhällsskildring.

Men Clio Barnard saknar den passion och det engagemang Ken Loach och Mike Leigh visat, de bäst kända diskbänksrealisterna av i dag.

Bra skådespelare

Rollbesättningen (castingen) är av bästa BBC-kvalitet. Vi känner igen många skådespelare från många tv-serier. I centrum står och sjunger Claire Rishbrook och Adeel Akhtar. Hon är tilltalande, hon har ett stort och varmt hjärta som vill fyllas med vuxen kärlek. Han är energisk och rolig och blir brinnande förälskad.

I alla fall så småningom allt efter han får leva ut sina dj-talanger i källaren eller hoppande och skränande på taket till bilen i gryningen. Bildberättandet och bilderna är udda. Den visuella utformningen och redigeringen förstärker stämningarna, känslan av ett splittrat samhälle, och relationer.

Säg det i toner, inte i ord. Kärleken bygger broar, skapar egna melodier; musiken förenar. Och kärleken är som i tonåren, med tonåringars hjärtesorger. En hjärtevärmande förälskelse trots omvärldens (oftast Avas egna barns) fördömanden. Clio Barnard visar mellan raderna samhället:

Om du besöker fel stadsdel blir du stenad. Avas irländska pappa tål inte engelsmän, engelsmän tål inte invandrare, speciellt inte framgångsrika sådana, och så vidare. En Avas son är skinnskalle.

Övriga premiärer

”Laitapuolen hyökkääjä” berättar i fiktiv form om före detta ishockeyspelaren och -stjärnan Marko Jantunen.

I filmens nutid är Jantunen ett offer för narkotika och droghandel. Han är på absoluta botten och han misshandlas stup i kvarten tills han betalar sin knarkskuld på hundra tusen euro inom ett dygn. (Langarna utgår från att Jantunens rika före detta vänner ställer upp).

Nutid är en gangsterhistoria. Via sparsamma tillbakablickar förstår vi att hockeystjärnan inte vet så mycket eller kan annat än skridskoåkning, att han var omtyckt i Sverige så länge han finansierade häftiga fester, att han var, blott en stund, lyckligt gift, vacker fru.

Vi kan inte sympatisera med denna urbota korkade man, som därtill är i total avsaknad av självkänsla. Så som han framställs i filmen. Gestaltad av skådespelaren Severi Saarinen som inte behöver åka skridsko, regisserad av Aleksi Mäkelä och fakta förvandlat till fiktion av Mikko Kouki.

Marko Jantunen är numera en nykter närvårdare som gärna berättar för ungdomen om ishockey och droger.

Krister Lindberg

admin
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln