Krister Lindberg 22.12.2022 19:00

Ett litterärt triangeldrama med betoning på litterärt. Författarna och kulturpersonligheterna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz samt Karin Stolpe sommaren 1932. Den i dag aktuella författaren Alex Schulman berättar i romanen ”Bränn alla mina brev” om sina morföräldar Stolpe. Björn Runge har filmatiserat Veronica Zaccos filmmanus romanen troget.

Författaren Alex Schulman (Sverrir Gudnason) inser att han bär på en ondska. Ondskan, det inre mörkret, tar sig uttryck i ilska riktad mot fru och barn. Frun tar barnen med sig och åker bort, författaren anlitar en terapeut. Schulman förstår att allt mörker härleds från morfar Sven Stolpe.

Han minns barndomen hos morfar och mormor och speciellt ett gräl. Han forskar i arkiv och bibliotek, läser brev, dagböcker och böcker. Om sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen då paret Stolpe där skrev bok eller översatte. Den mycket unge Lagercrantz hade hade samtidigt residens på samma ställe och ett kärleksäventyr.

Skådespeleriet i ”Bränn alla min brev” är suveränt. Gustav Lindh är öm, känslig och intelligent som Lagercrantz, Asta Kamma August överraskar (och hon liknar sin mor Pernilla på alla sätt). Som en obehaglig Stolpe, ruskig i ord och handling stoltserar Bill Skarsgård.

Tidsskildringen är övertygande men Björn Runge har tidigare varit mera filmatisk; en bildberättare. Nu litar manus och genomförande alldeles för mycket på högläsning. De stumma scenerna med blickar och kroppsspråk, och de med naturlig replikföring, är mästerliga, Runge är en av Sveriges främsta och mest intellektuella regissörer. Han skapar stämningar i stället för drama. Långsamt i handling och i bild och vi vill veta mera om karaktärerna.

Filmen har tre tidsperspektiv: nutid, sommaren 1932 och när Schulman var ungefär tio och samlade frimärken. Hos mormor hittar han brev som borde ha bränts för länge sedan. Filmen ”Bränn alla mina brev” berättar i första hand om ett kvinnoöde; berättelsen tar för givet att vi känner de manliga kulturpersonligheterna från tidigare. Passion och stor kärlek, visst, men det är ilskan som lever vidare i generationer? Berättelsen engagerar inte som vi förväntat oss. Men den skickliga regissören ser till att filmen förför och förföljer oss länge.

Övriga filmer

Den här iranska filmen är inte iransk. ”Holy spider” är dansk/svensk men utspelas nog i Iran. Från Teheran anländer en journalist till en mindre stad. Hon ämnar skriva om en seriemördare, en galning som systematiskt mördar prostituerade. Vi får parallellt följa dråparens och tidningsfolkets handlingar och personligheter. Och de möts.

En fiktiv berättelse baserad på verkliga händelser om: dödsstraff och hängning, ett totalt mansdominerat samhälle, korruption. Kvinnan. Berättelsen är mera aktuell än manusförfattaren Afshin Kamran Bahram och regissören Ali Abbasi kunde förstå när de började filma.

Filmen är realistisk; otäck och spännande. Engagerande. Filmen är inspelad i hemlighet. I Jordanien. Den svenska regissören Ali Abbasi (”Gräns”) har rötter i Iran och vet hur kringgå landets censur och med stor begåvning hur berätta en ohygglig historia på ett annorlunda och fascinerande sätt.

Japanen Hirokazu Kore-eda (”Shoplifters”) har åkt till Sydkorea och igen gjort en humanistisk film. Återigen om familjen. I Sydkorea såväl som i Japan har vissa kyrkor en lucka där mödrar kan lämna sitt barn som hon inte kan ta hand om. Kyrkan ordnar pålitlig adoption. ”Min vackra stjärna” berättar om en ung mor och om två bovar. Hon (av polisen förföljd) lämnar sitt barn i kyrkan där en äldre och en yngre man stjäl spädbarnet. De sympatiska men kriminella säljer babyn till högstbjudande (sådana par som är välbärgade men förnekade adoption).

Den unga modern kommer tillbaka, hon vill behålla sonen. Hon hamnar på en roadtrip med de trevliga männen, och med kvinnliga poliser i släptåg. Månget par vill under resans gång adoptera ”Min vackra stjärna ”, som pojken heter på koreanska. Men ingen är tillräckligt pålitlig och priset stiger.

Regissören Kore-eda är en skicklig berättare, han kan konsten att skapa sensuella bilder i vardagliga scener. Filmen är realistisk och fantastiskt fantasifull samtidigt. Berättelsens karaktärer är komplexa. Och som i tidigare filmer filosoferar Hirokazu Kore-eda över vad en familj är eller kan vara. Han redogör för ansvar, han odlar en härlig humor och han ser till att alla människor är humana. Sympatiskt av en konstnär med fantasi och empati. Alla behöver vi någon, barn som vuxna. Familj är när någon bryr sig.

I varje Lapplandsodyssé gäller det att få fram någonting i tid per bilfärder runt om i Lappland. Nu bör huvudpersonen (Heikki Ranta) inköpa tofu. Men pilska affärsmannen (Kari Ketonen) har köpt upp all tofu i hela norra Finland (och Sverige). Han ska som rival få änkans (Pamela Tola) gunst ty han har all tofu.

Bilfärder genom nattens snödrivor, men inget naket, inget överdrivet supande längre. Och ingenting, absolut inget, är humoristiskt. Inget roligt alls. Med lättja skrivet (Pekko Pesonen) regisserat och editerat (Juha Wuolijoki). Ack ja och filmstiftelsen ”jeesar”.

Krister Lindberg

Dela artikeln