Krister Lindberg 16.06.2023 16:00

Regissör och författare till fransk-italienska filmen ”Forever Young” är Valeria Bruni Tedeschi. Hon berättar om sina studier året 1985 i legendariska teaterskolan Théâtre des Amandiers utanför Paris.

Den kända Patrice Chéreau (Louis Garrel) var teaterns chef.

Vad som inte framgår av filmen är: Valeria Bruni Tedeschi är syster till sångaren och presidentfrun Carla Bruni, eller att den superrika familjen Bruni flyttade från Italien till Frankrike flyende Röda brigaden.

Huvudpersonen i ”Forever Young” heter Stella. Hon tolkas av Nadia Tereszkiewicz som är en verkligen skicklig och nyansrik skådespelare (hennes mamma är från Finland). Vi utgår från att Stella är regissörens alter ego. Stella bor till synes ensam i ett enormt hus, hon har en egen betjänt.

Stella är frustrerad, ungdomsåren, hon är tjugo, rinner bort. Bli skådespelare. Känn att du lever. Ung för alltid. Stella och ett hundratal jämnåriga söker till den kända teaterskolan. Först antas fyrtio, sedan tolv.

Det är de tolvs liv och leverne vi får följa på tiljorna och gatorna i Paris fram till branden i Tjernobyl.

Ungdomarna jäser av energi och känslor, fantasi och kreativitet. Vid tolkningar, övningar och gestaltningar av en pjäs av Tjechov. Vid fysisk och psykisk träning under ledning av teaterchefen. Och på fritiden.

De gör galenskaper, livsfarliga saker, för att ordentligt känna att de lever. Alla ligger med alla, alla inklusive lärarna använder droger, intravenöst eller snortande. Hustrun till en elev har HIV. Hela skolan i panik.

Stella umgås också intimt med en Étienne. Hans tunga droger gör honom till en psykopat: Sofiane Bennacer gör rollen perfekt. Tjoget övriga skådespelare och karaktärer är var för sig intressanta och trovärdiga, i den miljö de placerats i.

Men tillsammans? Stökigt, nostalgi noll och filmen är på tok för lång. Berättad i episoder. Ingen chans att bli bekant med någon. Engagemang förekommer men på för oss oåtkomliga nivåer.

I en teaterskola pratas det antagligen mycket film också. Vi anar referenser till Jean-Luc Godards filmer. Étienne får smeknamnet Marlon Brando när han ropat Stella, Stella (Elia Kazans ”Linje lusta” 1951).

Filmens estetik? Gjorde man filmer på det här sättet 1985? Även om så, så väcker den här berättarstilen inga angenäma filmminnen, eller angenäm filmupplevelse nu.

Också popmusiken från åttiotalet som spelas flitigt i ”Forever Young” lämnar mången oberörd.

Filmen är varken såpopera typ ”Fame” eller en informativ berättelse om verkliga personer, verkliga familjer och verklig teaterskola i ett samhälle med konflikter, faror och attityder. Berättar Valeria Bruni Tedeschi för mycket eller för lite? Det är frågan, en av många.

Krister Lindberg

Dela artikeln