Fiskeläget Sandvikharun vid Jurmo har fått en egen bok
Agneta Andersson med sin färska bok om Sandvikharun, ön som syns i bakgrunden. Foto: Anja Kuusisto
Ön Sandvikharun som hör till Jurmo har knappast fått många egna rubriker. Men i Åbo Underrättelser av årgång 1939 har det funnits en: ”Fiskekojor på Sandvikharun nedbrända”.
Det var två hus av fem som brann ned helt, men de har byggts upp igen.
Fiskeläget Sandvikharun har faktiskt inte förändrats nämnvärt genom åren, det är livet omkring det som har ändrat. Och ingen far längre ut på fiske på söndagskvällen för att fiska veckan lång och bo i en fiskekoja på en karg ö. Det var ett hårt och strävsamt liv.
Jurmobon Agneta Andersson hade funderat på allt det här ett tag.
– Det var när jag insåg att en av dem som kan ytterskärgårdens fiskeberättelser, Utöbon Gunnar Andersson, skulle fylla hela 90 år jag bestämde mig, Sandvikharun skulle få en egen bok.
Boken är så färsk att när ÅU besöker är det flera som frågar Agneta om den, men ingen har ännu läst den. Att Andersson är rätt person att fråga beror inte enbart på att hon är författaren, hon är ägaren till ön också.
Agneta blev ägare till ön
Med det är ett ägoförhållande av betydligt senare datum än säsongfiskets tider, som främst pågick under 1900-talets förra del.
– När storskiftet i Finland hade slutförts blev Jurmo oskiftat. Ett par av grannbyarna skiftades under 1930-talet, men är gjordes storskiftet i slutet på 1980-talet. Hela landarealen i byn skulle delas upp och holmarna diskuterades flitigt, men ingen annan var intresserad av Sandvikharun, berättar Agneta Andersson.
Finlands allra sista storskifte skedde på Jurmo
Det hemman hon tillhör, Bondas, fick Sandvikharun och Kalkskär. Karga öar utan annat än en fiskekoja att söka skydd i kan vara båtgästens mest romantiska besöksmål. Men för Jurmoborna var öar med lite skog betydligt mer intressanta.
– Det att skiftet skedde så sent här berodde till en del på att Jurmobornas system där de fyra gårdarna ägde och förvaltade allt gemensamt var så pass invecklat att ingen ville röra i det på 30-talet. All mark var uppdelad så att gårdarna vart fjärde år fick slå hö, plocka bär, skjuta fågel, ta vara på fågelägg och så vidare, på en viss fjärdedel, följande år tillhörde just den lotten en annan gård. Vart fjärde år kom man tillbaka till samma ställe och så här blev det precis rättvist, ingen ägde mer bördig mark än en annan. I ängen ägde de fyra hemmanena var fjärde teg.
Det här förklarar kanske något om Finlands allra sista storskifte. Gårdarna, hemmanena, på Jurmo är fortfarande i princip fyra med ägarna många fler, gårdar har delats upp och flera har sålt mark till Forststyrelsen som speciellt under 90-talet satsade på ytterskärgården, mark fredades och Skärgårdshavets nationalpark växte.
Det var under den tiden Agneta Andersson också flyttade tillbaka till Jurmo för gott. 1998 hade hon och Björn ”Nalle” Lindström färdigställt det hus där de bor i dag.
– Till Sandvikharun far vi några gånger i året. Varje sommar försöker vi göra en utfärd med barn och barnbarn och på hösten brukar vi se över vad som behöver repareras före vintern.
Vid besök: Respektera naturen och skriv i gästboken
I boken om Sandvikharun framkommer att Gunnar Andersson förde en gästbok till sin stuga på 60-talet. I boken har många skärgårdsbor och kulturpersonligheter skrivit ned någon rad.
Finns boken kvar?
– Gästboken fyller 50 år i sommar och ligger kvar i Alskärshuset. Besökare är välkomna bara de rör sig på naturens villkor, såsom att man tar hänsyn till fåglarnas häckning. På Sandvikharun får man gärna hjälpa till på något sätt, samla ved eller skräp. Förstås ska man aldrig lämna kvar tomburkar eller sopor.
Byggnader och bryggor kräver underhåll och sommaren 2011 var det senast dags. Yrkesinstitutstuderande från S:t Karins var engagerade i projektet, fiskeriskolans miljöstuderande städade stränder och hjälpte till.
Att övernatta i husen och elda i spisen är tillåtet – bara allt är i ordning innan man lämnar ön. Locket på skorstenspipan måste sättas på plats, betonar Agneta.
– En gång tidigt om sommaren när vi var där med ett barnbarn låg en död skrakhona i ett av husen. Hon hade flugit in genom pipan men kunde inte ta sig ut.
Många myter och berättelser om Harugubben med flera
Berättelserna och myterna om allt som hänt på Sandvikharun och de övriga fem fiskelägena inom Jurmo bys område är många. Säsongfisket pågick vid öarna Stora Måsskär, Stora Hamnskär, Enharu, Klovaskär och Kalkskär och arkeologen Tapani Tuovinen har till exempel bedömt att hamnen på Enharu har använts från 1400-talet till slutet av 1500-talet.
Jurmo ligger vid en urgammal farled och har nämnts i ännu äldre skrifter, som en ö på sjövägen mellan den svenska ostkusten och Reval (Tallinn).
I boken om Sandvikharun berättar Agneta Andersson om hur ön har förknippats med mystik och med berättelser om Harugubben. Det känns nödvändigt att fråga om gubben gjort sig till känna för henne också?
– Själv har jag inte sett Harugubben, tror jag. Men min make råkade ut för en märklig sak för något år sen. Han hade glömt handskarna och en såg efter sig på Sandvikharun nära bryggan. När han körde ut för att hämta dem fanns de ingenstans och han sökte genom hela strandområdet. Några veckor senare återvänder han med fågelstationens chef, som var präst. Då ligger handskarna precis vid bryggan där han letat flera gånger tidigare. Kanske Harugubben behövde handskarna och sågen?
Agneta Andersson
- Jurmobo året om.
- Gift med Björn ”Nalle” Lindström, som kom till Jurmo 1995 då det under en seglats från Gotland blåste 28 sekundmeter. Agneta guidade på ön, ”resten är historia”.
- Mamma till vuxen dotter, mormor till tre. Bonusbarn och barnbarn via Nalle.
- Gav ut boken ”Jurmo by – närmast havet” 2009, för vilken hon fick Svenska Litteratursällskapets pris.
- Även boken Sandvikharun är utgiven på det egna förlaget, Vrakplundrarförlaget.
Sandvikharun
- är en åtta hektar stor ö.
- det enda forna fiskeläget i Åbolands skärgård där mer än ett hus finns bevarat. På ön finns fem hus.
- ligger en kilometer söderut från Jurmo.
- ägs av Agneta Andersson.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.