Ann-Christine Snickars 10.05.2024 17:46

För sjätte gången intar Finfringe-festivalen Åbo, med föreställningar i teaterhusen, på torget och i Hansakvarteret. Alla föreställningar är en timme eller mindre, går man på flera av dem (och det gör många, för priset för en seriebiljett är överkomligt) börjar man känna igen ansikten i publiken.

Fringefestivaler runtom i Europa gör det möjligt för artister med flyttbara uppsättningar att få publik – och för publiken att få nya inspirerande berättartonfall. Dans och performance utan ord fungerar alltid, men engelska som scenspråk är så självklart att man ibland inte minns på vilket språk man hörde showen.

Stand up är stort. Isländska Hugleikur Dagsson drar stor publik på onsdagens föreställning på Linnateatteri. Det ser fullsatt ut och Linnateatteris salong är enorm. Det står klart att många känner till honom (han är också serietecknare) och att många är sugna på stand up-genren.

Han har en scenstil som kommunicerar det improviserade och publiken gillar balansgången på slak lina. Hans output är mer trevande än offensiv, och han är bäst när han blir filosofisk, som i sekvensen om skrattet. Skratt går inte att fejka utan att det märks, och var och en har sitt eget individuella skratt.

Demonstrationer följer – drar ner mer skratt. Själv sitter jag så att jag ser teckenspråkstolkningen (strålande att den finns!), och jag tror jag lär mig ett par nya tecken i anslutning till ett par lite mer vågade skämt (fast Hugleikur är mer avväpnande än rojsig). Men avslutningens barnsligt äckliga snorhistoria, som man skrattar åt för att den är just sån, hörde jag redan i skolan, den är väl en del av nordisk folklore.

Finfringe har också tidigare haft artister från Estland, nu står Sille-Kadri Simer i tur med showen ”Tough Titties”. Frasen är Dolly Partons, kan översättas med ”Skit för dej” och kastas mot den som tar illa vid sig av lite mer hårdföra skämt framförda av kvinnor.

Föreställningens bulkskämt handlar om uppfattningar av det estniska – är för all del ganska vassa och inte tänkta som självgisslande. Simer kör också Tinder-skämt, med material som är autentiskt. Till slut infogas namnet Putin i en sanslöst vindlande historia, som finns där mest för att samla tid och kraft för en välriktad spark.

Pressbild

Brittiska scenartisten David Callaghans ”Everything That’s Me is Falling Apart” är en tekniskt avancerad show där en av poängerna är att man ser hur allt är gjort, förundras inför det.

Scenerna visas på storskärm, överförs av ett litet mekaniskt tåg som färdas förbi små inredda dockskåp på podiet. Den mänskliga berättaren kan själv lägga till animationer. Berättelsen handlar vemodigt om kärlek och längtan och förlust, den får liksom slåss med omständigheterna, finna sig i dem, också i genomförandet, det gör en rörd.

Åbo Svenska Teaters Tiljanscen är värd för många föreställningar, där visades till exempel ”Elephant in the Room”, som granskar bilderboksfiguren Babars historia. Babar uppträder själv förkroppsligad av spanska skådespelaren Pablo Lechuga, i illgrön kostym, lite giktbruten han är ju till åren.

Pressbild

Dessutom full av ruelse och rätt alkoholiserad. Som scengestalt är Babar inte så dynamisk, det understryks av att han bokstavligen talar bakom snabeln, men tempot räddas av att Lechuga har ett par andra entréer, till exempel som schackpjäs med revolutionära idéer.

Intensivast på Tiljanscenen är utan tvivel Susanna Pukkilas ”Good Game”, där hon iklär sig rollen av kapten i ishockeylaget, mest macho av alla finska machoroller.

Större delen av showen består av taktiksnack i omklädningsrummet, vi i publiken får agera spelare med ikoniska namn (jag blir Tamminen) och får höra vad vi är värda. Pukkila tacklar allting kring detta med en obönhörlig frenesi, och inte utan kärlek, kolla in på Instagram var hon uppträder härnäst!

Innan Finfringe avslutas på söndag visas flera dansföreställningar som väcker intresse, till exempel ”Paper” som uppförs av en sydkoreansk dansgrupp som kombinerar plastik och origami, konsten att vika papper till överraskande och vackra figurer. Den skulle jag inte missa.

Missa inte heller forskaren och komikern Ben Millers show om vulkaner på Linnateatteri, lördag klockan 19. Biljetter kan finnas kvar.

Till det mest roande på de inledande dagarna utnämner jag ändå den finska tjejhumorn, som Pukkilas hockeyshow och festivalens inledningspjäs ”Happy Together” där Rosa Autio, utbildad i akrobatik och clowneri närmar sig publiken på ett lite vädjande pratsamt vis (lite som i kultserien ”Aikuiset”), men i sitt scenarbete visar en stenhård professionalitet.

Att iscensätta ett parförhållande genom fotjonglerande, och ge föremålet som jongleras med namnet Risto, det kan låta lite kallsinnigt när man återberättar det, men innehåller en stor och avgörande dos ömhet och självironi.

På lördagen hinner man fortfarande med på Finfringe, hela fyra föreställningar ges på ÅST (kolla in ”Witchcraft” som är en trolleri- och cirkusföreställning som passar alla åldrar). Café Tiljan har också varit Finfringes festivalcafé, med gratis inträde och musikprogram varje kväll. Öppet till midnatt också denna lördag.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln