Feministisk kroppslighet
Kroppsbild
Wäinö Aaltonens Museum
20.10.2017 – 7.1.2017
Kurator: Piia Oksanen
Så som namnet på utställningen avslöjar undersöker utställningen Kroppsbild kroppslighet. Jag skönjer olika övergående teman: kroppens sinnen, identitet, köttslighet och kroppen som verktyg. De flesta verk som visas är lätta att relatera till om en närmar sig dem med sin egen kropp i åtanke.
Personerna i Sini Pelkkis (1978) och Jani Ruscicas (1976) video har väldigt kallt där de imiterar statyer en snöig vinterdag. Niina Tervos (1983) oformliga sandklumpar ser ut precis som min kropp känns en grådaskig måndagmorgon.
Materialen i utställningen har stor påverkan. Även om en inte får röra konstverken kan en känna efter i sin egen kropp hur det fysiskt känns om kroppen utsätts för olika stimuli eller attacker.
I skulptursalen i Wäinö Aaltonens museum finns en serie verk av Reija Meriläinen (1987). En blir genast uppmanad att vara på sin vakt av en reaktiv 3D-animation, EN GARDE (domare), då en stiger in i salen.
I en video pågår en fäktningsmatch med vildmarksknivar. Pulsen är stadig. Den ökar sakta – snart kommer attacken! Det blir en ytlig skada och adrenalinet pumpar. Pulsen lugnar sig och ökar igen inför en ny attack. Kniven sticker djupt och sprider död i kroppen. I det här fallet representas kroppen av en påse natriumacetattrihydrat som stelnar då kniven träffar den.
Videon är ganska abstrakt i motsats till videon Crush som Meriläinen skapat tillsammans med YouTube-kanalen Hydraulic Press Channel. I den krossas händer och fötter av ballistisk gel i hydraulpressen. Det ser obehagligt ut och står i märklig kontrast till ljudspåret, vilket är en låt som handlar om förälskelse (chrush på engelska).
Utställningens kurator Piia Oksanen har skapat en välavvägd helhet. Kroppen är ett ständigt återkommande tema inom konsten och det är fint att se en utställning där kroppen inte behandlas som ett objekt, utan det är verkligen kroppsligheten som undersöks ur ett fysiskt och sinnligt perspektiv.
Kroppspositivism är en feministisk rörelse och ett begrepp som ofta förknippas med Iiu Susiraja (1975). Oksanen har valt hennes verk One size fits all till den här utställningen. En bildserie från en performans i Susirajas eget hem där hon klär på sig ett par strumpyxor. En kommentar på hur samhället ser på kroppar och vilka kroppar som är accepterade av samhället.
Aurora Reinhards (1975) video Pojkflickan fortsätter på samma linje. Den undersöker också Judith Butlers teori om hur kön skapas genom performativitet, det vill säga att handlingar och yttre attribut könar en kropp mer än kroppens biologiska kön. Performativitet är också det genomgående temat i Artor Jesus Inkerös(1989) verk Rihanna och Flexer.
Oksanen har en, skulle jag säga, feministisk syn på kroppsligheten. Kroppen och kroppslighet har länge varit starka teman inom feniministiskt teori där kroppen är en viktig förutsättning för agens. Inom feminismen undersöks maktstrukturer, sexualitet och identitet från ett kroppsligt perspektiv. Det gör också Kroppsbild.
Julia Nyman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.