Fästingdödaren kan födas upp för att ta kål på fästingarna
Jani Sormunen intresserade sig för fästingar under en grundkurs om kvalster. – Tidigare var jag mycket intresserad av myggor och knott, jag dras tydligen till smådjur som påverkar människans hälsa. Foto: Johan Backas
Många finländare hoppade till av glädje den 22 november i år. Det var dagen då Åbo universitet gick ut med ett pressmeddelande om att en parasitstekel som dödar fästingar hittats på Själö.
För forskardoktorn Jani Sormunen har de senaste veckorna varit hektiska då många medier, också från utlandet, velat intervjua honom.
För att gå rakt på sak, kan parasitstekeln på riktigt minska fästingbeståndet?
– Det verkar så, men ännu måste vi forska mera i ämnet.
Stekeln Ixodiphagus hookeri har hittats på Själö. Foto: : Kari Kaunisto, biodiversitetenheten vid Åbo universitet
Parasitstekeln har upptäckts också i andra länder i bland annat Europa och Nordamerika.
I USA har forskare låtit föda upp parasiter. Det sker i laboratorium med fästingar som föda. Som värddjur fungerar en konstgjord hud med icke-koagulerande blod så att inte djur, förutom fästingar, tvingas lida i onödan.
– Vad jag vet har ändå försöken i naturlig miljö misslyckats då parasitsteklarna inte varit av rätt art, de har varit av den europeiska stammen medan fästingarna i USA så klart är av den amerikanska stammen. Då hittar inte parasiterna till fästingarna, säger Sormunen.
Finns det några risker med att sprida ut stora mängder av uppfödda parasitsteklar i naturen?
– Riskerna är små. De torde inte ha någon större inverkan på naturen, annat än att fästingarna blir färre.
Har fästingen någon större betydelse för naturens mångfald?
– Nej, det verkar inte så. Vissa fåglar och småkryp äter fästingar, men det är inte en viktig del av deras föda. Oberoende är det så gott som omöjligt att helt utrota fästingarna, de är för många för det.
Ännu är det för tidigt att säga om parasitstammen håller på att växa i Finland.
– Vi vet inte om den nu är på väg att landstiga här eller om den funnits här hela tiden sedan 1950 då den upptäcktes, eftersom ingen har undersökt om den finns här. Men inte är det omöjligt att parasiterna blir flera i takt med att fästingarna blir det.
Parasitstekeln upptäcktes 1908
- 1908 upptäcktes det första exemplaret av parasitstekeln och 1950 hittade man arten i Finland, det är enda gången man stött på stekeln i Norden innan den senaste upptäckten.
- Det latinska namnet Ixodiphagus hookeri tyder på att det redan från början stått klart att den äter fästingar.
- Parasitstekeln som hittades var från prov som togs åren 2016– 2017 på Själö.
- TY-forskarna har också hittat fästingar i nymfstadiet som angripits.
- Parasiten, som är kring en millimeter lång som fullvuxen, lägger sina ägg i fästinglarverna eller i deras nymfer, som kläcks efter att fästingen har sugit i sig blod.
- Efter det äter parasitens larver upp fästingen, som dör innan den hinner utvecklas till fullvuxen individ och föröka sig.
Forskning i Tyskland visar att parasiterna är som aktivast i juli och augusti. Det sammanfaller med den aktivaste perioden för den vanliga fästingen, medan taigafästingen som rör sig tidigare knappast påverkas så mycket av parasiterna.
Undersökningar från Frankrike visar att nästan en fjärdedel av fästingstammen där kan vara drabbad av parasitstekeln.
Det är ändå svårt att uppskatta hur stor del av fästingarna som angrips av parasiten eftersom många fästingar i nymfstadiet dör direkt efter sin måltid på värddjuret, och därför inte fastnar i forskarnas uppsamlingslakan.
– Egentligen borde man samla fästingar från värddjur, eftersom det oftast är där som parasitstekeln hittar fästingarna. Med hjälp av luktsinnet hittar stekeln till samma djur som fästingarna.
Hur stor del av fästingarna som angrips av stekeln dör?
– Det går inte att säga. Eventuellt kan någon enstaka fästing räddas av att dess immunsystem lyckas kapsla in stekeln, men vi utgår från att en väldigt hög procent av de angripna fästingarna dör.
Främst fokuserar Sormunen på forskning om fästingarna i stadsmiljö. Orsaken är enkel: det är där flest människor rör sig, alltså där han tycker sig göra störst nytta.
– Det kan vara hundratusentals människor som rör sig i en park i Helsingfors under fästingsäsongen, då gäller det att veta vad man kan göra så att fästingarna inte blir allt för vanliga i parkerna, säger Sormunen.
I studier i just Helsingfors har det varit endast två parker och grönområden som man inte hittat fästingar i, Brunnsparken och på Observatorieberget.
– Där är gräsmattorna kortklippta och inga lövhögar ligger och ger skydd för fästingarna, förklarar Sormunen.
Han påpekar också att ju flera igelkottar, ekorrar, råttor och andra smådjur som rör sig i parkerna, desto större chans att där också finns fästingar.
Sormunen säger att det på andra håll har testats med att lägga ut förgiftade bomullsbollar, där giftet tar livet av fästingarna men inte värddjuren som använder bomullen som bomaterial.
– Men alla är ju inte glada över att det sprids ut mera gifter. Bättre är det om vi med naturliga metoder kan begränsa fästingarna, säger Sormunen.
Fästingen rör sig trögt
Förutom ett fåtal djur är det närmast vädrets ytterligheter som är ett hot mot fästingen. Är det för varmt och torrt dör många av dem, liksom om det är riktigt kallt utan ett skyddande snötäcke.
Fästingarna äter en måltid per utvecklingsstadie. Däremellan tar de av fettlagret.
De flesta fästingarna dör unga på grund av svält, men de kan bli mellan två och sex år gamla, beroende på hur aktiva de är.
En fästing rör sig sällan mera en en meter i sidled. Däremot klättrar den upp på grässtrån och växter, när den känner på sig att någon lämplig värd går förbi släpper den taget om växten och försöker hänga fast i värden.
– Går man förbi en fästing på 10 centimeters avstånd har den alltså ingen chans. Men djur som lägger sig ner i gräset för att sova kan bli angripna, då fästingen känner av värmen och koldioxiden från djuret.
Borreliosfallen ökar överallt
Det är i USA som den mesta forskningen om både fästingar och fästingdödarna har gjort. Staden Lyme i Connecticut har gett namn åt borrelios (Lyme disease). Enbart i USA räknar man med cirka 300 000 fall av sjukdomen i året.
I Finland har antalet fullt utvecklade borreliosfall ökat från under 1000 till över 2500.
– Borreliosfallen ökar klart på alla håll där fästingen finns, säger Sormunen.
Antalet TBE-fall, alltså fästingburen hjärnhinneinflammation, är cirka 80 i året i Finland. De fallen ökar inte lika tydligt eftersom vaccinkampanjer i riskområden, bland annat Pargas, gett effekt.
Borreliosbakterien flyttar oftast över från fästingen till människan ett dygn efter att fästingen bitit sig fast, då dess matsmältning kommit igång. Avlägsnar man fästingen innan det är risken att insjukna liten.
Därför uppmanar Sormunen folk att göra en fästingkoll på kvällen om man rört sig i områden där det finns fästingar. Dessutom är det bra att välja ljusa och heltäckande kläder.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.