Fastighetsskattens strävan efter likvärdighet kan slå slint
Årets besked om fastighetsskatten blev en kalldusch för många fastighetsägare.
Enligt Kommunförbundet har 248 kommuner höjt fastighetsskattesatsen på mark, till exempel Salo, Gustavs, Nådendal, Lundo, Åbo, S:t Karins och Kimitoön. I 20 kommuner stiger fastighetsskatten för stadigvarande bostad.
En större fastighetsskattereform är dessutom på gång. Regeringens förslag är på utlåtanderunda och väntas tas till behandling av riksdagen i juni.
Ett syfte med förnyelsen är att uppdatera beskattningsvärdet på fastigheter och få en likvärdighet i beskattningen. Det kan betyda en skattehöjning framför allt i stora städer och på tillväxtorter. Gamla stugägare med nya påkostade grannvillor i området kan få en betydligt saftigare räkning, liksom den som äger en obebyggd strandfastighet i skärgården.
Många markägare i Åbolands skärgård kommer ihåg våren 2019 då fastighetsskatten höjdes rejält, för vissa med närmare tusen procent, i samband med en uppdatering av fastighetsuppgifter som gällde obrukbar mark, impediment, typ kobbar och skär.
Snart kan det vara dags igen.
Det är förståeligt att staten under rådande ekonomisk kris behöver få in mer pengar. Kommunerna är för sin del i desperat behov av ersättande skatteintäkter eftersom social- och hälsovårdsreformen flyttade över kommunala skatteinkomster till staten. Den offentliga sektorn måste finansieras på något sätt.
Men när staten och kommunen eftersträvar en likvärdighet i beskattningen borde åtminstone några faktorer noteras:
1) Boendeförhållandena ser inte lika ut överallt och fastighetsskatten garanterar inte en jämlik service inom kommunen. Jämför vi en Korpobo i Wattkast och en Pargasbo på Malmen som betalar lika stor fastighetsskatt står den ena likväl utan vägunderhåll, snöplogning och gatubelysning medan den andra har tillgång till servicen.
2) Samma procentsats gäller alla kommuninvånare oberoende av hur mycket fastighetsägaren tjänar. Också den som trots idoga försök inte får fastigheten såld måste betala skatten.
3) Fastighetens värde kommer enligt reformförslaget att fastställas enligt en schablon baserad på statistiska medeltal, inte på verklighetstrogna uppgifter, vilket är mot vår grundlag. Det här leder till en missvisande bild av prisnivån och kan få konfiskatoriska drag, något som Åbolands skärgårdsstiftelse påtalar i ett uttalande till finansministeriet.
Också Finlands Näringsliv EK har motsatt sig reformen.
Vi lever nu i en verklighet där kostnaderna för uppehälle och förnödenheter hotar överskrida smärtgränsen även för medelinkomsttagare med hyfsad ekonomi. Hyra, bolån, mat, el, bränsle – allt har blivit dyrare.
Om fastighetsägare drabbas oskäligt hårt skattemässigt kan det i värsta fall leda till tvångsförsäljning och flytt från orten, med negativa konsekvenser för lokalsamhället, servicenätet och ambitionen om att hålla glesbygderna bebodda.
Det borde både lagstiftare och skatteexperter ta i betraktande om och när den nya skattereformen spikas.
Det måste finnas rum för rimlighet och rättvisa, också för en fastighetsägare.
Tack Susanna för den ledaren. Rimlighet och reson efterlyses i fastighetsbeskattningen. Det är rena rama ockerpriser vi fastighetsägare tvingas betala i skatt idag. Det märkliga i beskattningen är också att värdet på huset tycks öka för varje år fast det i verkligheten är helt tvärtom, då marknaden med halvsekel gamla hus är rätt obefintlig, speciellt om huset är i behov av både nya fönster, fasadfärg, rör och nytt värmesystem. Rim och reson efterlyses i fastighetsbeskattningen!