Fartblind i spårvagn – ”Man kan inte leva för mera än vad man har råd med”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Spårvagn i Åbo. Åbos tillväxt behöver en spårväg, påstås det. Åbo har under de senaste åren växt så det märks – utan spårväg. Vi behöver bygga upp en attraktiv stad och en sådan stad behöver spårväg, säger förespråkarna.
Jag påstår att vi är en attraktiv stad och att varken ett företags etableringsbeslut eller en familjs beslut att flytta till Åbo baserar sig på huruvida vi har en spårväg eller inte. Tomtmark, företagsvänliga tariffer, boende, fungerande daghem, trygga skolor, högklassiga universitet och högskolor går nog före i valet av boningsort framom en existerande spårväg.
I Åbo jämför man sig ständigt med Tammerfors, vilket kan vara nyttigt när det gäller exempelvis att jämföra kostnaderna för produktion av dagvårdsplatser eller serviceboende med motsvarande i Tammerfors, men att jämföra spårvägsbygget är befängt.
De geografiska, geologiska och kulturella omständigheterna är helt olika.
Åbos leriga jord och oersättliga kulturskatter under markytan ställer höga krav på att gräva, analysera, bygga och framför allt kostar det pengar.
Ingen förmår beräkna tidsspannet för de arkeologiska utgrävningarna innan man påbörjar arbetet och därför är det också svårt att beräkna kostnaderna för bygget av en spårväg. Få Åbobor vill ha en stad som byggarbetsplats under flera år.
Det hela handlar naturligtvis om att diskutera investeringar för framtiden. Vilken skulle nyttan vara av en så stor satsning på kollektivtrafik jämfört med en satsning på tvåvånings el-bussar eller kanske i en nära framtid på ett ännu smidigare och modernare sätt att förflytta sig?
Man vill socioekonomiskt binda samman Kråkkärret med staden, vilket enligt förespråkarna en spårväg skulle bidra till.
Motsvarande har gjorts genom byggandet av höghus som sedan i hög grad blivit investeringsbostäder och hyrts ut. Marken längs den planerade spårvägen är huvudsakligen bebyggd och värdestegringen ger inga betydande ekonomiska fördelar åt staden.
I offentligheten verkar den yngre generationen framom den äldre stöda byggandet av en spårväg.
Är det så att ekonomiska, miljömässiga och kulturella aspekter förlorar mot avundsjuka och fartblindhet?
De första kalkylerna för spårvägen landade på 300 miljoner. Nu är vi uppe i närmare 500 miljoner.
Också utan spårväg kommer stadens skuldbörda att trefaldigas under de kommande åren. Beslut och planer om investeringar på flera skolor och daghem, det nya musikhuset Fuga, hamnens nya passagerarterminal, historiska museet, vetenskapsparken, järnvägen mellan Kuppis och stationen, cykelvägar och promenadstråk kostar 2023–2027 över 600 miljoner euro i infrainvesteringar inkluderande strategiska investeringar och lika mycket i fastighetsinvesteringar.
Man kan inte leva för mera än vad man har råd med.
Ulla Achrén
Medlem av stadsstyrelsen och -fullmäktige i Åbo
SFP
Om spårvägens välsignelsefullhet finns det olika åsikter.
Två läger som lätt uppstår är icke-bemedlade förortsbor och förmögna suburbaniter. De förra föredrar spårvagnen så de slipper bussarna, ”boskapsvagnarna”. De senare motsätter sig spårvagnen, eftersom de har sina egna bilar, vilka som är bekvämare än en spårvagn. De åker inte kollektivt. De här två lägren borde inte få bestämma allena hur det går med spåran. Om spårvägen ger en ny explosiv dynamik åt staden – en annan dynamik än att knarklangare handlar och hämtar sina dagliga doser på den – finns det fog för att en sådan kunde byggas. Om allt går smidigare och snabbare med en spårväg, är mödan att bygga upp den värt det.
Det bästa åboborna skulle kunna göra i nuläget är att ta en exkursion till T:fors och se för egna ögon, huruvida och hur bra spåran fungerar där. Är det för svårt att besöka T:fors ens gällande den här frågan? Oberoende om det finns en nerkyld T:fors–Åbo-konflikt? Detta gäller också Ulla Achrén. Åk först med buss till Hervanta och ta sedan spåran därifrån till stadens kärna. Resan kostar ynka 2.29,- tur–retur, om jag kommer ihåg rätt. Ni kan betala med era kontaktlösa MC/VISA-betalkort. Först, tryck skärmens Spotifyliknande logo, välj sedan B och pressa kortet mot den vänstra sidan.
Jag håller helt med Tom Bergman som tycker att debatten om spårvägen har tagit en konstig inriktning. ”Istället för att debattera själva sakfrågan, slösar de spaltutrymme på att gå till personligheter då det gäller personer med andra åsikter än deras egna.”
Det påminner om Jake Tappers fråga häromdagen till en republikansk kongressledamot: ”Tycker du inte att debatten inom partiet börjar se ut som om den fördes på gården till ett gymnasium?” Nää, sa ledamoten. ”Det vore att nedvärdera gymnasieeleverna. Vår debatt ser att föras på grundskolenivå.”
Hur som helst, jag försökte i en tidigare kommentartråd föra ett samtal om i stort sett detta. Men jag misslyckades snöpeligen. Därför försöker jag nu i en lite annorlunda form.
Fyra råd till en insändarskrivande spårvägstyckare:
1. Använd aldrig orden lögn eller lögnare. De är laddade ord som slår tillbaka på dig själv. Om du tycker att någon ger uttryck för uppfattningar som enligt din mening inte bygger på fakta, så är det din skyldighet att tala om på vilket sätt denna någon missuppfattar verkligheten. Ge egna fakta. Ge hänvisningar.
2. Missuppfatta inte med flit dina meningsmotståndare för att sedan argumentera mot denna missuppfattning. Tillskriv inte dina meningsmotståndare diaboliska avsikter. Utgå från att också dina meningsmotståndare har det allmänna bästa i tankarna.
3. Om du är sur över att folk ”inte tar till sig” dina argument, så tänk då över hur du argumenterar, Om du till exempel upprepar någonting som alla är överens om (t.ex. att kollektivtrafiken på Kråkkärret bör förbättras) så är det väl ingen som bryr sig om att kommentera. Se också till att dina argument har en sådan språkform att folk förstår vad du vill föra fram.
4. Skriv inte om saker du inte vet eller förstår dig på. Två exempel: Om någon skriver åt dig att CBA utvecklades i Finland för att motivera vägbyggen, upprepa det inte utan att du först kollar och tänker efter. Peka inte heller ut Seppo Lehtinen utan att beskriva hur han faller in i bilden (vilket förstås är en aning komplicerat)
Debatter är till för att belysa en fråga från många håll. Det är förstås sant att väldigt många inte lyssnar på andras argument och inte är villiga att byta åsikt. Men det finns de som gör det. Skriv för dem; skräm inte bort dem. Själv har jag till exempel bytt åsikt i den här frågan.
Problemen med att om vi försöker debattera själva sakfrågan och så får vi fortsatt höra en massa lögner om spårvägen eller lögner och överdrivna lögner om kostnader och då vet vi inte alltid om de ens är emottagliga för fakta om spårvägar. Som de Grönas Janina Andersson sade, generations- rasism skall undvikas. Faktumet är fortfarande att med överfulla kråkkärret- bussar utan sittplatser i rusningstrafik kan inte sköta trafiken i det planlagda Kuppis-Österås området och en snabbspårvagn som Helsingforsregionens kan ta tre gånger så mycket passagerare som en vanlig buss och ger över 200 platser av vilka 78 sittplatser per snabbspårvagn. Vi vill verkligen att spårvagnskritiska skulle lyssna på oss som kommer med fakta och argument istället för att fortsättningsvis ljuga och stänga dörrar.
Sannerligen en konstig inriktning som spårvägsdebatten i ÅU tagit då de mest aktiva debattörerna, istället för att debattera själva sakfrågan, slösar spaltutrymme på att gå till personligheter då det gäller personer med annan åsikter än deras egen. Steget till ren generationsrasism är kort.
Ursäkta, debatten i Slaget efter Tolv om Åbo Snabbspårväg 19. Oktober pratade De Grönas Janina Andersson, SDPs Leif Grönroos, en observatör från Vasa och journalisten Lina Frisk. Ulla Achrén visade upp sina åsikter i slaget efter tolv 25. Maj och hon står för sina egna åsikter.
Kära läsare!
Jag uppmanar er att lyssna på den senaste debatten om Åbo Snabbspårväg i Svenska YLEs Slaget Efter Tolv 19.10 och jag måste säga att den var väldigt väl lyckad så som en seriös debatt skall vara – med dig och Leif Grönroos, observatören från Vasa och journalisten (Leif Grönroos höll visserligen på att prata oroande om ekonomin men också lite konstruktivt) – sedan har förslaget om att bygga Åbo Snabbspårväg i etapper (hamnen- centrum för testtrafik-delen medan man färdigställer centrum- kråkkärret som kräver mera ledningsarbeten och arkeologiska utgrävningar) och de tankar jag förmedlade 16.10 har man lyft fram på många sätt, även Minna Arve tackade för det. Själv var jag också med i Slaget Efter Tolv den 25.maj med journalisten Maria Nylund men förutom henne endast den kluvne SFPs Ulla Achren som försökte styra in debatten på fel spår hela tiden – medan jag med Maria Nylund fick styra debatten tillbaka och vi skulle säkerligen haft en jämnare debatt om vi i maj så som slaget efter tolv nu 19.oktober hade haft 4 deltagare.
Ulla, vad hände med artificiell intelligens samt vätgas? Tidigare var dessa enligt dig de två största orsakerna över varför Åbo borde inte ha spårväg. Det är bara trams som du skriver. Skärp er, SFP! Nu gäller det att satsa stort. Åbos makalösa historia kommer att upprepas förr eller senare och då ska vi vara redo.
Ulla Achren står för sina egna åsikter. Nicke Wulff, ordförande för fullmäktigegruppen Svenska Folkpartiet i Åbo har precis skrivit att största delen av de förtroendevalda ser möjligheter med Åbo Snabbspårväg, så tyvärr kommer vi yngre personer och ur yngre generationer att fortsätta att ta avstånd från Achren. Kolla, kära läsare, på den senaste debatten i Svenska YLE på Slaget efter Tolv 19.oktober med De Grönas Janina Andersson, SDPs Leif Grönroos, journalisten Lina Frisk – där är man helt överens om att Åbo Snabbspårväg måste nu byggas, Leif Grönroos pratar konstruktivt om ekonomin. I debatten den 25.maj i Slaget Efter Tolv med mig visade Achren att man inte kan ta hennes åsikter seriöst i och med hennes klassiska tomma argument som trånga gator och allt det andra som gick helt fel – och jag har redan pratat med Svenska Folkpartiets Nicke Wulff och Mathias Mattsson nyligen och de konstaterar också att Achrén står för sina egna åsikter.
Bra inlägg, Ulla! Realistiskt och sakligt. Det är dags att glömma spårvägsdrömmarna och ta till sej realiteterna.