Sofia Sjö 16.12.2023 09:02

Det finns böcker som gör en på gott humör innan man ens öppnat dem. Med sin somriga pärm med ett turkost hav och en hemlighetsfull ö bjuder ”Hela konkarongen” genast in läsaren.

Hålet i pärmen antyder att vi är på väg på en resa in i en spännande sagovärld där allt kan hända. Och här händer verkligen allt!

När hela konkarongen anlänt till sin semesterö kör deras lilla buss snart vilse i djungeln och sen bär det av. Småttingar springer i väg och måste letas fram bland monster och branta klippor, en liten paus får man på en vacker strand, men snart är det mamma som är borta.

I väg bär det bland lurviga monsterben och ner i kejserliga simbassänger. Lite shopping på ett spännande torg ska hinnas med, sen mera bjässar, trappor och tunnlar. En aning kaotiskt blir allt, men resan slutar dock väl med dans på en strand och en lättad guide kan till sist skicka hem konkarongen igen.

Linda Bondestams teckningar är fyllda av färg och roliga detaljer och de tåls att granskas flera gånger om. När man bläddrar i boken och genom hålen i sidorna kikar in på det som kommer näst är det svårt att inte göra en jämförelse med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”.

Kopplingen till ”Hur gick det sen?” görs även på bokens hemsida. En ny version av Janssons klassiker är ”Hela konkarongen” inte. Här finns härligt liv och färg, men inte den tydliga linje och utveckling Jansson bjuder på. Men det här är inte en stor brist i sig, det gör bara ”Hela konkarongen” till något annat och eget.

Även om Linda Bondestams bilder kanske är ”Hela konkarongens” verkliga styrka, finns det också gott att säga om texten. Text och bild talar tydligt samma språk och det som händer i bilderna får liv och klarhet via texten.

Lite motstånd ger ändå språket. Kanske är det här ett problem som lätt kommer när man översätter rim, även om man som här gjort en fri översättning.

Jag märker emellertid att jag ofta måste läsa om och fundera lite på texten. Många ord är långa och krångliga – vittringsproffs, avgrundsvrål, trumpetfanfarer – och en ung läsare kan säkert behöva hjälp på vägen.

Svåra ord är ändå något jag inte tycker man ska se ner på. De utmanar och fascinerar även de.

Det som ändå är lite synd är att inte mera tid har satts på att få texten att fungera med de levande bilderna. Lite extra krumelurer bjuds man på ibland, men oftast är texten bara enkelt tryckt i de utrymmen som getts.

Det här är något jag märker att jag ofta hänger upp mig på med bilderböcker, speciellt sådana där både bild och text annars är fulla av liv och glädje. Kunde man inte våga sig på lite roligare font och textlayout också?

”Hela konkarongen” är Laura Ruohonens och Linda Bondestams första gemensamma bok, men jag hoppas innerligt att det inte blir den sista. Härligt kaotiska och tokroliga äventyr av det här slaget kan man inte få för många av.

Sofia Sjö

Dela artikeln