Får man klaga på skolmaten?
Varje klagomål på skolmaten åtföljs av förnumstiga kommentarer fällda av moralens väktare.
Det är säkert som amen i kyrkan.
Den som klagar på skolmaten anklagas för otacksamhet: Endast bortskämda gnällare har negativa åsikter om gummipotatis och linslasagne.
Generationer av föräldrar har sjungit i samma kör: Ät upp det som serveras och var glad att du får mat!
Det är klart att man ska vara tacksam över att finländska barn serverats varm skolmat sedan år 1948.
Det är ändå viktigt med uppbyggande kritik.
Det är inte särskilt konstruktivt att såga ett förbättringsförslag med att uppmana till förnöjsamhet.
Skolmaten finansieras med skattemedel. Föreställ dig att NTM-centralen bemöter kritik mot dåligt plogade vägar med argumentet: Var tacksam för att du har en väg att köra på!
I både Åbo och Pargas har skolmaten väckt debatt under de senaste månaderna.
Det är inte enbart eleverna som ”gnäller”.
Också lärare och personal är bekymrade. För många är de vuxnas åsikter en klar signal om att problemet ska tas på allvar.
Skolmatens legitimitet ligger i att någon äter den.
Om allt färre skolelever äter skolmaten kommer frågan att väckas: Är det nödvändigt att servera skolmat?
I dag är allt utbytbart. Inga heliga kor får existera, allt kan ifrågasättas.
Kanske en tankesmedja kläcker idén: Ge familjerna en kommunalt subventionerad matservicesedel i hand. Den kan man använda till att till exempel köpa med sig egen mat till skolan (en cirkel sluts och vi är tillbaka vid 1930-talets smörgåspaket).
Eller så används servicesedeln till att shoppa lunch i skolmatsalen.
En ”äkta konkurrenssituation” uppstår och skolmatskockarna måste ”skärpa till sig”.
Så klingar kanske framtidens melodi.
Så klingar den redan idag på ett makroplan: Producenter deltar i upphandlingstävlingar om vem som ska få producera den kommunala skolmaten.
I Åbo och Pargas har Arkea vunnit den tävlingen.
I Kimitoön produceras skolmaten fortfarande kommunalt (och är populär bland eleverna).
Den som vill skolmaten väl vågar klaga.
Endast en skollunch som är så god att den äts upp försvarar sin plats i dagens konkurrenssamhälle.
Kontentan av ÅU-artiklarna om klagomålen på skolmaten i Pargas ger skäl till optimism: kritiken tas på allvar av både den som betalar (Pargas stad) och den som säljer (Arkea).
Kanske det blir mindre morot i maten ännu före sommarlovet?
Synen på skolmat är inte isolerad från övriga trender i samtiden.
Samtiden förväntar sig att vi ska vara kritiska konsumenter, ständigt beredda att göra nya och bättre val.
Synsättet sprider sig, så som droppen urholkar stenen, in på livets alla områden.
”Rätt att välja” blir en medborgerlig skyldighet.
Bland ”jag shoppar”-generationerna uppvuxna i välfärdsfinland urholkas acceptansen av kollektivism.
Det syns redan i skolmaten som inte bara beaktar medicinska specialbehov utan också vissa personliga dieter. Vi är långt från den tid då alla fick två slevar gröt att hålla tillgodo med.
Vi får nya föräldragenerationer som allt mindre övertygat sjunger med i kören om att barnen ska äta upp det som serveras och vara tacksamma.
Hur försvarar en skollunch som (eventuellt) allt färre äter då sin plats?
Slentriangnäll på skolmaten betjänar ingen.
Inte heller betjänas barnens aptit av föräldrar som gottar sig åt att kritisera det mesta som försiggår inom skolans fyra väggar.
Men den som på allvar värnar om skolmaten tar fajten mot det slarvigt uppvärmda, fantasilöst hopkokade och svagt kryddade.
Hen värnar samtidigt om den samhörighet (finskans ”yhteisöllisyys”) som ständigt efterfrågas men som den hemmablinda inte får syn på: mättnadskänslan av jämlikhet inför matgrytorna.
Det är samhörighet av det slag som inte går så lätt att exportera då Finland försöker sälja sitt framgångsrika skolsystem till exempel till Förenade arabemiraterna.
Men det är en av grundstenarna i ett samhällsbygge, som vi själva väljer att underhålla eller låta förfalla.
Ungefär 900 000 barn och ungdomar bespisas med skolmat i Finland varje vardag.
Lovsångerna till skolmatens ära på ett principiellt plan är både högljudda och högstämda.
Men principiellt (samhälls)nyttig skolmat gör ingen mätt.
Skolmaten måste smaka gott i praktiken.
Det önskar också den allra gladaste skattebetalare.
Skolmatsdiskussionen började i Pargas. Åbo har hängt(s) på senare. Det är häpnadsväckande att skolmaten i Houtskär inte lyfts fram i Pargas-fallet. Det goda smak-, miljö-, trivsel- m.m. exemplet där har ju vid olika tillfällen uppmärksammats även på riksnivå. Gör ett parallellreportage med OLIKA, d.v.s. utmärkta och mindre bra – skolkök, skolmat och priserna för resp. mat.
Och ja: skomaten ska vara sådan att den tilltalar och äts av elever. Däröver tycker jag att både barn och föräldrar ska göras medvetna om att denna sociala förmån finns i hela världen endast i Finland och Sverige.