ÅU 30.05.2018 06:03

VÅRDREFORMEN. Nu verkar grundlagsutskottet med vänsterförbundaren Annika Lapintie i spetsen slå klorna i social- och hälsovårdsreformens föreslagna tak på 1,9 procents maximal ökning av hälsovårdsutgifterna per år.
Kommunerna privatiserar vården hela tiden oberoende av reformen. Dagens ökningstakt för utgifterna är 2,5 procent per år, eller mycket större än ökningen av samhällets inkomster.
Ålderstigna patienter blir, om utgiftsbegränsningar saknas, ofattbart lysande inkomstkällor för företagen. Man kan nämligen med dagens medicinska teknologi satsa precis hur många miljarder som helst som helst på medborgarnas ålderskrämpor.
Vi ser tendensen redan inom den offentliga vården. En vän till mig, en 86-årig dam, bollas mellan endokrinologer, neurologer, kirurger, ögonläkare, datatomografi, olika undersökningar som innebär sjukhusvistelse. Orsaken är att hon ser en aning dubbelt. Man söker efter något fel som på grund av hennes ålder och allmänna kondition ändå aldrig kan opereras.
Tanten blir fullständigt virrig och neurotisk av den bisarra ruljansen, hennes tillvaro kretsar runt sina egna mer eller mindre hypotetiska sjukdomar. Hon är en intelligent människa som numera suveränt slänger omkring sig medicinska termer som jag aldrig hört tidigare. Hur mycket pengar samhället hittills har betalat för den kontraproduktiva övervården går inte att räkna ut.
Det kan knappast vara i strid med grundlagen att rätta utgifterna efter plånboken. Om den medicinska vården av åldringar slukar merparten av statsbudgeten blir det mindre över för utbildning och sysselsättning av unga. Det går inte att låna pengar i all oändlighet. Att höja avgifterna är inte heller rättvist. Återstår att begränsa utgifterna lagstiftningsvägen. Läkarna får så lov att lära sig prioritera med hjälp av sunt förnuft. Folkpensionsanstalten måste även se över sin ersättningspolitik.
Jarl Ahlbeck

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln