Fantastiskt att ni orkar, ropar alla i kör. Men sen, när det blir frågan om lön för arbete blir det så stilla och så tyst.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det heter att man inte ska bita den hand som föder en. Jag skulle vilja ändra lite och säga att man inte ska bita den hand som vårdar en. Den kan förblöda.
Jag tänker nu på mina systrar (och bröder) ute på sjukhus, vårdcentraler, på vägen till och från hembesök, i korridorerna, vid dödsbäddarna, på mottagningarna – de som ska finnas till hands 7/24 – skärpta, vakna, proffsiga, vänliga, snabba, flexibla – för om de missar på nån av dessa punkter kommer det som en rekyl, direkt.
Man vet aldrig varifrån det blåser, hur en dag ska komma att se ut, och oberoende av hur den ser ut ska man vara beredd att lägga pusslet rätt.
Fantastiskt att ni orkar, ropar alla i kör. Men sen, när det blir frågan om lön för arbete blir det så stilla och så tyst. Den ena och den andra beklagar och mumlar nånting om ”ni är ju så många”, ”det finns inte pengar”, ” ni måste förstå”.
Kvinnans euro är 84 cent. Lönerna är i snitt lägre i kvinnodominerade branscher. Arbetsmarknaden är tudelad. Det har ältats och ältats.
Vem/vad är det då som sätter en prislapp på vad vårdarens arbete är värt när det bevisligen inte är vare sig utbildning, arbetets art eller ansvar som avgör.
Johannes Kananen, forskare i socialpolitik vid Helsingfors universitet, kommenterade nyligen den segregerade arbetsmarknaden genom att dra paralleller till Metoo-kampanjen. Det handlar om maktstrukturer och könsroller, sa han.
Metoo har tydligt visat hur strukturerna fungerar, hur den som står i maktposition utnyttjar ett sårbart underläge hos motparten och därigenom bibehåller sin makt. Motparten tiger.
Den som bryter mot normerna sätter sig själv på spel med risk för att kanske inte bli trodd eller bli stämplad som otrevlig, besvärlig, okvinnlig. I förlängningen en som kanske blir utan jobb.
Kananen drar paralleller till arbetsmarknaden och de traditionella trepartsförhandlingarna mellan arbetstagare, arbetsgivare och regering.
Det har i första hand varit männens och slipsarnas arena. En plattform där de kvinnodominerade branscherna har haft en dålig position när spelreglerna har gjorts upp.
Nu har vårdfacken igen försökt lyfta upp frågan till debatt. För att höja värdet på kvinnans euro räcker det inte med att vårdarnas löner stiger procentuellt lika mycket som i andra branscher. Samma procent betyder att glappet hålls konstant eller till och med växer.
Vårdfacken säger att det skulle vara politiskt klokt att tänka efter nu.
Finland står inför den största reformen i modern tid (Sote) – utan vårdarna blir det ingen vårdreform.
Det talas ofta om tidsbrist när det händer akuta och hemska saker inom vården. Nån blir misskött, nån dör ensam, nån får ligga med dyngsur blöja så länge att huden fräts sönder. Alternativt får man nys om nån otroligt ovänlig, cynisk, frustrerad vårdare som beter sig oprofessionellt.
Men i grunden handlar det inte om tid eller enstaka oproffsiga vårdare – det är inte rätt fokus. Att tänka så spelar bara dem i händerna som säger att lösningen ligger i bättre ”lönsamhet” som ligger i matautomater eller mobiltelefoner som checkar ut och in vid hembesök, som räknar att sträcka X tar Y antal minuter att köra, som fortsätter kalkylera oberoende av hur verkligheten ser ut.
Vi måste sluta prata om fel saker. Kolla istället hur hela systemet är uppbyggt, vilka principer och vilken grund vilar det på?
Det finns all orsak att vara orolig, ska jag säga. I samband med förhandlingarna nyligen utlystes övertidsförbud. Vips höjdes röster om hur detta kan komma att förlama patientsäkerheten.
Åhå, voj nej, tänkte jag och många med mig.
Vi har alltså en enorm vårdapparat som bygger på att tillräckligt många kontinuerligt i alla lägen ställer upp och jobbar övertid. Och om de till exempel inte mera orkar eller vill – då kraschar hela apparaten. Låter det tryggt och hållbart? I längden?
Mobilisera och politisera, var forskarens svar på frågan var förändringen kunde ta sin början: Skapa ett tryck. Väck allmänheten.
Patricia Bruun
sjukskötare och journalist
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.