Stefan Holmström 16.10.2021 05:00

En flock med över hundra tofsvipor lyfter från stranden. Något har skrämt dem. Så landar de snabbt igen.

– Det var kanske falskt alarm den här gången, men jag har sett en brun kärrhök i träden på andra sidan viken, säger Suvi Riihiluoma.

Lite senare dyker kärrhöken upp, makligt glidande i den sydvästliga vinden. Så girar den mot ost, mot udden Fiskarinnokka, på östra Kustö.

Det är flera fågelskådares kikare och kameror som följer hökens färd den här morgonen. Trots att det känns som om vintern står och lurar bakom knuten är det allt annat än tyst och lugnt här.

– För en fågelskådare finns det alltid något att se, säger Riihiluoma.

Stefan Holmström

Fågeltornet i Kustöviken är kanske ett av det bästa i Åbotrakten. Här kan man i oktober observera två flyttfenomen. För det första har vi alla större fåglar som samlas i vikar och på åkrar. Det är en mäktig syn att se tusentals eller ibland till och med tiotusentals fåglar av samma art på en gång.

För det andra finns alla småfåglar som nu flockas i trädgårdar och parker inför flytten – så också i blandskogen alldeles invid fågeltornet. Nu är en bra tid att se exempelvis stjärtmesar, som annars håller till längre in i skogarna.

Hösten innebär specifika utmaningar.

– Många andfåglar har en helt annan fjäderdräkt än på våren, så det är svårare att identifiera dem. Man får i stället kolla in huvudets form eller näbbens färg.

Ladusvalor har snart bråttom

Det gäller också att känna igen ljud som är annorlunda än parningstidens, som den flygande järnsparvens ringande ”hi-hi-hi”. Den hör till tättingarna, bruna små fåglar som ser nästan likadana ut.

– Britterna talar om ”little brown job”, säger Riihiluoma och ler.

En ensam trana spatserar majestätiskt på en åker. Några sångsvanar trumpetar i viken.

– Titta, en sävsparv på en gren. Och där har vi några beckasiner.

Beckasiner häckar i våtmarker, som här i Kustöviken.

Några ladusvalor cirklar nära fågeltornet.

– De borde överväga att sticka snart om de ska klara sig ända till Johannesburg. De kan råka illa ut som de stöter på en höststorm på vägen ned.

MapCreator / ÅU

Pikisbon Riihiluoma är ordförande för Åbo Ornitologiska Förening. Hon har med sig tubkikare, kikare och kamera med långt objektiv.

– Uthållighet är ändå viktigare än dyr utrustning. Kläder ska du förstås helst ha med dig mer än du behöver.

Kallt blir det lätt ändå. Men då man efter lång väntan ser en ny fågel glömmer man kylan.

Riihiluoma växte upp i Lempäälä, känt för sitt värdefulla fågelvatten Ahtialanjärvi. Hemma fanns fågelböcker, så det var lätt att bli intresserad.

– Jag höll koll på fåglar längs den tre kilometer långa skolvägen och minns ännu bra exempelvis stjärtmesarna.

Vintermatning av fåglar brukar vara språngbrädet för många till hobbyn. Men den ska man börja med först då höstflytten är förbi.

Bird by Bird och Baltic Wings

Hobbyn är hälsosam, den väcker ett naturintresse, en nyfikenhet om orsak och verkan i vår omgivning, säger Riihiluoma. Hon jobbar själv som skötare inom företagshälsovården och påminner gärna om behovet av naturutfärder.

– Det är psykologiskt bra att studera naturens gång, att livet går vidare. Det här har varit mindfulness innan någon ens hade hört det ordet. Att bara vara tyst och lyssna.

Fågelskådning sägs ibland vara den vanligaste hobbyn i Finland. Det märks också hos Åboföreningen, vars uggleexkursioner kan locka 200 deltagare.

– Det ställer stora krav på våra guider och hur allt organiseras.

Riihiluoma undrar hur det ska bli då coronatiden är över. Hon ser på det hela också ur ett annat perspektiv, som registrerad enskild näringsidkare, Bird by Bird-fågelguide. Hon har fortbildat sig själv inom EU-projektet Baltic Wings, vars mål är utveckla fågelturismen i Östersjöländer.

– Uleåborg och Kuusamo är kanske Finlands verkliga fågelhuvudstäder men vi har våra alldeles egna pärlor.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln