Fackförbund och regering måste hitta samhälleligt samförstånd
När flera tunga fackförbund spänner sina muskler för att visa sitt missnöje mot regeringens planerade arbetslivsreformer talar vi om en stor påverkan på vår infrastruktur. Kollektivtrafik, hamnar, kraftverk, livsmedelsproduktion, matservering i skolor och daghem, postutdelning och mycket annat av det vi räknar med i vardagen kan gå i stå när FFC, JHL, AKT, SEL, Pam och RAU visslar stopp.
Är det ett sabotage av samhällsfördraget eller ett motiverat försvar av arbetstagarnas rättigheter? Beror på vem man frågar förstås.
Enligt fackcentralen FFC och dess fackförbund gynnar regeringsprogrammet ensidigt arbetsgivarsidan, och de har krävt en diskussion med regeringen.
Orpos regering anser för sin del att det handlar om nödvändiga åtgärder för att få Finlands ekonomi på fötter och framför allt underlätta för företagen att anställa. Ungefär var åttonde euro som staten betalar är nu lånad. Det är oroväckande med tanke på att Finlands ekonomiskt genererande kraft är svag i en nordisk och europeisk jämförelse.
Fackförbunden anser att regeringen inte har en helhetsbild av hur de planerade nedskärningarna drabbar framför allt låginkomsttagare.
Det finns visserligen stödformer som riskerar att passivera människor, och passivitet bygger ingen välfärd. Men en spark ut i fattigdom är inte heller välfärd, allt annat. I dag är det inte bara arbetslösa och utslagna som står i matköer, allt fler har ett heltidsjobb men ändå svårt att försörja en familj.
Ser vi i backspegeln kan vi konstatera att regeringar utan socialdemokraternas medverkan har svårt att göra ekonomiska anpassningar eller nedskärningar. Kopplingen mellan löntagarfacken och den politiska vänstern är stark och aktiv. Det man inte åstadkommer politiskt kan man åstadkomma genom att stoppa samhällsmaskineriet eller – sett ur en annan synvinkel – sabotera arbetsmarknaden.
Vi har också en trepartsmodell där regeringen är en part av tre, vilket gör den politiska styrningen av arbetslivet svår. Men ännu svårare är det att se på vilket sätt arbetsmarknaden skulle bli bättre av strejker som slukar en stor bit av det resultat som företagen räknat med.
Är Finland, som lider av ett akut behov av nya och anställande företag, verkligen inte kapabelt att nå breda politiska och samhälleliga lösningar då a) befolkningsstatistiken ser ut som den gör, b) fattigdomsstatistiken ser ut som den gör, c) skuldsättningen ser ut som den gör och d) säkerhetsläget ser ut som det gör?
”Men gör som svenskarna”, säger många. Visst, en bredare industribas ger större ekonomisk stabilitet. Samtidigt har Sverige en lång tradition av minoritetsregeringar, och en minoritetsregering måste diskutera med oppositionen för att kunna fatta beslut.
Med det inte sagt att Finland nödvändigtvis ska ha minoritetsregeringar, men ett samförstånd, eller kalla det samhällsförstånd, måste kunna uppnås utan att hela vår infrastruktur stannar.
Annars kommer det här landet att fortsätta ännu djupare in i det mörker vi redan ser.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.