Facken försvagas för varje strejk – arbetsmarknaden kräver nya grepp
Det har varit en kontrasternas vecka. Efter ett nästan overkligt belevat presidentval där finalisterna visade respekt för varandra, konsekvent talade om enighet och framhöll demokratins seger, svängde barometern. Med besked. Hätskheten och motsättningarna var tillbaka i samhällsdebatten.
Statsminister Orpo inledde riksdagens vårsession genom att konstatera att regeringen inte tänker ge avkall på sina arbetsmarknadsreformer (eller -försämringar, beroende på vem man frågar) trots att det blåser motvind från många håll.
Ett flertal fackförbund visade följdaktligen långfinger åt regeringen genom att trycka på pausknappen för tredje gången under en kort tid och stoppade återigen vardagsmaskineriet med kollektivtrafik, daghem, hamnar, industri och logistik.
SDP hotar i sin tur med en interpellation om regeringen inte backar och lugnar ned läget.
Politiska strejker kan ses som en maktdemonstration, ett sätt för fackförbunden att sätta tumskruvar på regeringen. Men för varje gång facken tar till strejkåtgärder, desto svagare framstår de. Starka löntagarorganisationer skulle ju få igenom sina krav utan strejker.
I en borgerlig regering har fackförbunden visserligen svårare att få genklang, men att facken genom politiska strejker förutsätter att deras medlemmar ska ta ställning mot regeringen kunde till och med klassas som ett intrång i åsiktsfriheten. Alla vill inte strejka.
Samtidigt är de nu aviserade arbetslivsreformerna häftiga och regeringens ton rentav trotsig.
Arbetsmarknaden genomgår en omstörtande förändring i och med plattformsekonomin, artificiell intelligens och synen på företagande. De digitala plattformarna ändrar på definitionen av ett anställningsförhållande, vilket vi sett när det gäller matbudens svaga arbetskydd. Fackförbunden borde väl rimligtvis inte enbart representera företagsanställda som omfattas av ett kollektivavtal utan också inkludera den nya generationens arbetare.
Frågan inställer sig: Har fackförbundens ledare fastnat i en förgången tid?
Finland tävlar på en global arena i hård konkurrens.
På några decennier har vi gått från att vara välfärdssamhällets präktiga primuselev till den skuldsatta kusinen utan framtidsutsikter.
Finlands ekonomiska tillväxt har legat kring noll under de senaste femton åren.
Noll tillväxt betyder noll produktivitet, noll investeringar, noll drajv. Vi har inte råd att sacka efter på det här sättet. Och varje strejk kostar företagen och Finland ytterligare pengar och anseende.
Den här vintern känns skyttegravarna djupare än någonsin, och snart har vi slut på spadar för att ta oss upp ur dem.
När syret tryter borde det finnas en gemensam vilja att hitta nya öppningar.
Genuin förhandlings- och kompromissvilja behövs av såväl regeringen som arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Kanske kunde en parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp hitta en väg framåt, kanske finns det andra konstruktiva knep.
Vi behöver enighet, inte ett inrikespolitiskt ställningskrig.
Nu en bra ledare. Problematiken är dock stor för det ledaren observerar över Finlands situation ignoreras av facken som ser kortsiktigt på sina intressen. Då den stora bilden inte delas så kan inte det delas uppfattning om målen och därefter finns ingen förhandling. Motsättningarna är då ett faktum och då blir det nån som försöker ta ansvar och så har man det sedvanliga förändringsmotståndet. Världen blir allt mer verklighetsfrämmande och ideologier styr där man borde inse läget, ex det som ledaren observerar angående utebliven tillväxt och därav på sikt okapabilitet att ha en fungerande finansiering för vår välfärd.