Få inte hjärtinfarkt i Lielax en snöig vintermorgon – långtradare som slirar i dåligt vinterväglag visar hur sårbar stora delar av Pargas och skärgården är
I måndags morse satt en långtradare fast i backen vid Kustö sund på Skärgårdsvägen på väg mot Pargas. Det var eländigt väglag också för personbilstrafikanter och som så många vintrar tidigare blir backen vid Kustö bro en alltför svår utmaning för den tunga trafiken.
Eftersom Skärgårdsvägen är den enda vägen som går till och från Pargas och stora delar av skärgården får en enda långtradare som fastnar på fel ställe konsekvenser direkt.
I morgonrusningen bildas det genast långa köer, eftersom det inte finns några som helst omkörningsfiler, för att inte tala om någon alternativ rutt.
Det är det som är det mest skrämmande med stora och tungt lastade långtradare som blockerar trafiken på Skärgårdsvägen – det finns inte någon väg man kan ta i stället för att komma förbi.
En reservrutt med färja testades för något år sedan, men det säger sig självt att det inte är någon lösning på kort sikt en vinterdag med isar och ymnigt snöfall.
En färjas kapacitet är mycket begränsad i förhållande till de trafikmängder som det handlar om på Skärgårdsvägen varje dag, inklusive industrins tunga och långa transporter.
Tillbaka till den hjälplöst snurrande långtradaren i Kustöbacken, där kön nu är flera kilometer lång. Skärgårdsvägen är inte rustad för trafikstockningar.
Och alla som kör förbi, precis varenda en på väg mot Åbo och precis varenda en på väg mot Pargas tänker samma tanke: nämligen ”hjälp, så sårbar Skärgårdsvägen är!”.
Alla funderar vad som skulle hända om en ambulans eller andra räddningsfordon skulle behöva ta sig förbi. Hur skulle det gå till, då hela vägen är fullproppad också av mötande trafik?
Inte heller transporterna till och från industrierna i Pargas fungerar när en enda långtradare fastnar i den relativt lilla backen vid Kustö bro. Så sårbar är Skärgårdsvägen och hela skärgårdsstaden bakom den.
På tisdagsmorgonen är det Lielaxvägens tur. En närmare tjugo ton tung fordonskombination slirar i en motsvarande backe och täpper till hela vägen.
Först ungefär fem (!) timmar senare är den smala och kurviga, men ändå förhållandevis vältrafikerade vägen helt öppen för trafik igen.
Den här morgonen är efterfrågan på bärgningsbilar stor och kön av bilister som ska ut mot Skärgårdsvägen sträcker sig under stora delar av förmiddagen flera hundra meter från olycksplatsen.
Och tankarna går i samma banor som på Skärgårdsvägen dagen innan.
Precis varenda en som sitter i bilkön eller som inte ens ger sig iväg hemifrån för att man ändå inte kommer någon vart har tänkt samma tanke. ”Vi är instängda här, det finns ingen annan väg. Tänk, om något allvarligt skulle hända?”
Den polis som ÅU talade med säger att det fanns en plan B för utryckningsfordon.
Vid behov hade man kunnat använda en grävmaskin från broarbetena som pågår vid Hessundsbron och Rävsundsbron för att med våld dra undan släpet och på det sättet öppnat upp ett körfält vid olycksplatsen.
Det skulle man ha gjort för utryckningsuppdrag av polis, ambulans, räddningstjänsten eller gränsbevakningen.
Nu säger många skärgårdsbor att det här är vardag för dem. Det finns ingen fast förbindelse. Vid akuta situationer är man beroende av Sjöräddningens Super-Puma eller ambulanshelikoptern.
Blir det kris hjälper de vid plötsliga hjärtinfarkter eller akuta förlossningar.
Men ändå.
För tillfället sprängs det dagligen vid de stora brobyggena längs Skärgårdsvägen.
Både Hessundsbron och Rävsundsbron ska förnyas. Det ska avhjälpa skärgårdsstadens sårbarhet.
Men också förbindelsen på Kustösidan måste förbättras, det vill säga den vägsträcka som går under namnet Pargasleden.
Den är helt nödvändig för en säkrare trafik till och från Pargas, för såväl personer som alla industritransporter.
Genom att bygga Pargasleden skulle man komma runt problematiken med slirande långtradare, som blockerar trafiken vid dåligt väglag vid Kustö bro.
Samtidigt är det ett faktum att Skärgårdsvägen förutom de nya broarna också skulle behöva breddas för att skapa omkörningsmöjligheter.
Dagens trafik ställer helt andra krav på den här centrala trafikleden än på den tiden då bilarna både var mindre och betydligt färre.
Det samma gäller Lielaxvägen som när den drogs främst trafikerades av fotgängare och hästdragna kärror.
Dessutom skulle det behövas en fungerande reservväg.
Det finns också många andra vägar i regionen som inte längre motsvarar de krav som dagens trafikmängder och fordonsstorlekar ställer.
Det skapar både otrygghet och många farliga situationer. Dåligt väglag är trots allt vardag under en stor del av den finländska vintern.
Kanske det sku va att sanda o salta backorna först ti börjamed av nån lokal maskingobbe kl 5 på morgonen o int att Destia kommer från Pemar sen när man har ringt att nu e de halt??Tex Norrbybacken kl 7.50 samma morgon stod 2 st Powder- Trans reckor( typ) fast i backen o telin ner o lass på så där blir man ?O tänk sen när de blir rondel i Reimarn o man får ingen fart så då är d ännu viktigare med vägunderhållningen??Ps.Ti saken hör också av Destia att salta bar o torr asfalt när d e -2 ?
Vad bra att Carina Holm också uppmärksammar den smala Skärgårdsvägen,man gör den ännu smalare genom att sätta upp en massa vägräcken vid körbanan,det borde finnas ordentliga vägrenar,o eventuella vägräcken flyttas ut i vägrenen.Mera grupperingsfiler vid olika vägskäl behövs också.Det sker även några hundra viltolyckor varje år,kanske några olyckor kunde undvikas med en bredare körbana,bättre möjligheter att kunna väja för djuren o mötande trafik.