Extrem rikedom och marknadens moral ifrågasätts sällan trots att samhällsklyftorna år för år stupar allt brantare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Axel Vikström
”Det är dags att kavla upp ärmarna och städa upp den här planeten. Det är ett otroligt ansvar som jag ensam burit på mina axlar alltför länge. Nu delar du ansvaret med mig”.
Minst två gånger i veckan trillar brev med dylika svulstiga uppmaningar ner i vår brevlåda. Avsändaren är Scientologikyrkan, den nyreligiösa rörelsen som baserar sin teologi på science fiction-författaren L. Ron Hubbards texter. Av allt att döma har någon som tidigare bott i vårt kollektiv varit medlem i sekten. Trots viss oro över att grannarna ska börja undra vad som försiggår hemma hos oss har vi inte försökt bli av med scientologiposten. Att högläsa det absurda innehållet har närmast blivit något av en veckorutin.
Som om det inte vore nog fick jag häromveckan ett tjockt kuvert från en kvinna i Nyköping som innehöll ett utdrag ur ”Kunskapens Bok” (enligt avsändaren även känd som ”Sanningarnas Bok”, ”Morgondagens Bok”, samt ytterligare tolv pompösa namn). Kunskapens Bok har tydligen skänkts till mänskligheten med det nobla syftet att ”få slut på krig och lidande” och ”förena människor” av alla religioner. Jag har inte öppnat själva boken, men baserat på det clip art-osande omslaget bestående av kryptiska trianglar ställer jag mig minst sagt skeptisk till innehållet.
Sekter väcker stor fascination hos den allmänna massan. Det syns dels i det breda utbudet av dokumentärer på temat, dels i att sekter ofta dyker upp i populärkulturella sammanhang. Ett aktuellt exempel är den pågående säsongen av tv-serien ”Bron”, där en familj på flykt hamnar i ett byasamhälle där kravet för att få stanna är att en ska vara ”den bästa versionen av sig själv” (vad det konkret innebär är i skrivande stund fortfarande oklart). Det finns något kittlande i utforska sekten på tryggt avstånd, antingen genom tv-skärmen eller via sin brevlåda.
Men frågan är om inte sekten också fascinerar oss för att den säger något om vår egen självbild. Genom att peka på människor som lockats av en totalitär retorik konstruerar vi samtidigt oss själva som en motpol till dem. De är hjärntvättade och sinnessvaga, vi är rationella och kritiskt tänkande. Vi bortser då från att vi i vardagen agerar utifrån en rad olika ”sanningar” som ifrågasätts så sällan att de kommit att framstå som naturliga. Sociologen Zygmunt Bauman slår huvudet på spiken när han skriver att problemet med moderna samhällen är att de har ”slutat att ifrågasätta sig själva”.
Ta marknadsekonomin som exempel. Sedan Berlinmurens fall har kapitalismen surfat på en triumfvåg som resulterat i att extrem rikedom och marknadens moral sällan ifrågasätts trots att samhällsklyftorna år för år stupar allt brantare. När Thomas Piketty i sin bok ”Kapitalet” häromåret kritiserade detta blev han snabbt stämplad som ”vänsterekonom”. Detta trots att Piketty varken vill avskaffa marknadsekonomin eller kapitalismen. Uttrycket ”den enda vägen”, som myntades i början av 90-talet av Sveriges blivande statsminister Carl Bildt med hänvisning till högersvängen inom politiken, är så svartvitt att det gott och väl kunde dyka upp i våra scientologiska pamfletter.
Poängen är inte att likställa vårt ekonomiska och politiska system med regelverket som gäller inom en totalitär sekt. Men istället för att endast förfäras av sekterna vore det mer produktivt om vi använde dem som en påminnelse om att inte sluta ifrågasätta de strukturer som sätter ramarna för vårt eget tänkande. För att citera serietecknaren Liv Strömquists kloka ord: ”Man ska aldrig lyssna på människor som säger att man måste acceptera verkligheten som den är. Det finns alltid en annan väg att gå.”
Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist, bosatt i Malmö
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.