I en rapport som överräcktes till familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) i juni framgår att coronakrisen påverkat barns, ungas och familjers rättigheter betydligt och ojämlikt. Detsamma framgår av en enkät gjord av Rädda Barnen i april. Ett stort antal barn är oroliga för sin familjs ekonomiska situation.
— Speciellt gäller ojämlikheten distansundervisningen. Vi vet att det fanns alldeles för många barn som det inte alls gick att nå under den tiden. Vissa barn blev isolerade i sina hem och hade inte tillgång till den vård, omsorg och undervisning som de behövde.
Samtidigt fick andra barn stundvis uppleva en tätare familjegemenskap när föräldrarna jobbade hemifrån och varmer närvarande.
— Trots att coronaepidemin har fört med sig fatala livssituationer för en del barn så har vissa barn fått mera tid tillsammans med sina familjer. Frågan är omvi borde göra något åt arbetslivet om det är så svårt att balansera arbetsliv och familj. Man ska kunna jobba och vara förälder samtidigt.

Positiv diskriminering

I samband med att Kiuru tog emot rapporten lyfte hon bland annat upp långtidssjuka barn, barn i fattiga familjer, barn med funktionsvariationer och de barn som själva eller vars familj har psykiska problem som viktiga grupper att fokusera på i eftervården av coronakrisen.
Det vi behöver göra nu, säger Sundell, är att inse att positiv diskriminering är en bra sak.
— Det är bra att fokusera på grupper av barn som behöver mera hjälp. Barn är ingen homogen grupp, alla är olika och har olika behov. Vi kommer inte att lösa utmaningarna inom barnskyddet med en enda universalmetod, men nog med många individuella metoder.
Sundell vill att beslut som gäller barnen ska kunna fattas i snabb takt om så krävs och poängterar att grundskolan har en viktig uppgift. Förutom ett sammanhang erbjuder skolan också specialundervisning, skolhälsovård och kurator.
Enligt Sundell borde den svenskspråkiga psykvården ses över, eftersom att den redan innan coronaepidemin var bristfällig, och tillräckligt med resurser bör finnas i kommunerna för att stödja barnfamiljer.
Sundell säger att det under recessionen på 1990-talet gjordes radikala fel, som vi fortfarande får betala ett dyrt pris för. Det lönar sig att investera i barndomen, understryker hon.
— Man drog in på resurser och service riktade till barnfamiljer, och under de senaste tjugo åren har man prioriterat annat än barnfamiljer. Genom satsningar och investeringar i barndomen skapar vi förutsättningar för barnen att växa upp till så starka och friska individer som möjligt, säger hon.
— Samhället bygger på fungerande, trygga vuxna och grunden till det läggs i barndomen.
Om en ny epidemi uppstår eller om samhället behöver stängas ner igen, tror Sundell att vi har bättre möjlighet än tidigare att hantera situationen.
— Jag är övertygad om att vi inte kommer att bli lika överraskade om det händer en gång till. Vi är alla bättre förberedda, både vuxna och barn.
 

”Minska på arbetslösheten”

Jani Erola, professor i sociologi vid Åbo universitet, säger att socioekonomiska faktorer har påverkat hur barnen klarat sig under coronakrisen.
— Vi vet att arbetslösheten har stora ekonomiska och andra sociala följder. Coronaepidemins inverkan på hälsoläget i Finland är trots allt liten, men de övriga följderna är stora. Vi måste minska på arbetslösheten och dess negativa inverkan på familjerna.
Om samhället måste stänga nerpå nytt måste man enligt Erola säkerställa att barnen får det stöd de behöver i distansundervisningen.
— Hur barnen har klarat distansundervisningen under coronaepidemin beror på hur mycket föräldrarna har kunnat stödja sina barn. Alla föräldrar har inte haft möjlighet att arbeta på distans. Om deras barn har inlärningssvårigheter har situationen varit särskilt svår, säger han.