Exemplets makt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Liten pojke står framför en skylt med coronainstruktioner. Han är i förskoleåldern, han petar sig eftertänksamt i näsan. Det sker på biblioteket, jag kommer farande runt ett hörn och vi får ögonkontakt.
Barn kan ganska bra avläsa vuxna, jag kan vara en sån som säger ajabaja. Fingret åker ut, stannar tveksamt i luften. Jag försöker höja ögonbrynen precis så mycket att han fattar att han går fri för mig, jag förebrår honom inte.
En dag kanske vi alla fridfullt kan få peta oss lite i näsan utan att viruslarmet brakar loss inne i huvudet. Jag längtar till den dagen. Tills vidare: sexåringar behöver inte föregå med gott exempel.
Men jag tänker emellanåt att jag behöver vara ett exempel.
Och nu har jag varit teaterpublik flera gånger. Jag har sett en suggestiv performans iförd munskydd, det gick bra. Jag har sett en helaftonspjäs iförd munskydd, det gick bra. Jag har sett en fullt utbyggd musikal iförd munskydd. Det gick också bra.
Det har krävt en viss anspänning att bli publik igen. Det var ett halvår sen sist. I mars plingade det ödesdigert i inboxen: teatrarna ställde in, först några föreställningar, sen hela repertoaren.
En av de dystraste coronaupplevelserna var de stängda teaterhusen, de stängda biograferna. Skulle jag vara sportentusiast skulle jag tillägga idrottsarenorna. Det kan jag förstås göra ändå: jag tillägger idrottsarenorna!
Att gå på premiär igen var att ta sig över en tröskel. Konkret: att ta på sig smittskyddsansvar och munskydd. Men hur det var – den tunga känslan släppte gradvis i foajén. För teatern visade att den kommer oss till mötes med synliga åtgärder.
Teaterhusen och dess personal tar på sig uppdraget att vara gott exempel. Vi andra får vara åskådare, allrahelst med munskydd, för publiken ska också vara tillmötesgående.
September startade en heroisk teaterhöst, man spelar med glest besatta salonger, men man spelar.
Och jag har alltid avskytt förnumstigheten om att kris betyder möjlighet, men teatern kanske kan få en nytändning i utmaningen (uff för det ordet också!) att återerövra publiken.
Samtidigt sipprar en viktig diskussion in på scenen: vems historier spelas där, och vem gestaltar dem?
Teatern som konstform präglas av motstridigheter, den kan vara halsbrytande avantgardistisk, före sin tid eller svidande med den, samtidigt är den en segt konservativ institution.
Här hörs en gammal melodi: ”Sinun täytyy astua johtoon!”. Handen upp den som sjungit den gamla proggesången, nykter eller i champagnehetsat tillstånd! I Finland sjungs den på finska, men det är Brecht som står för manuset. Det handlar också om exemplets makt. Det är på dig det hänger!
Refrängen börjar strax snurra när en nygammal uppmaning dyker upp igen. Den som vill ha betjäning på svenska i vårt land, måste vi fatta att be om den! Alla gånger, varje gång.
Frågan är helt avgörande. Men kravet på att begära betjäning på svenska urholkas om man vet att ärendet inte behandlas med samma kvalitet och effektivitet på ens modermål. Erfarenheten säger att det tyvärr kan vara så. Inte överallt och alltid, en del har blivit bättre. En del har blivit sämre och en del är som förut.
Att skotta över ansvaret på enskilda drar med sig skuldbeläggande, skuldkänslor. Det tas ojämnt emot: vissa försöker tills de blöder, andra struntar blankt.
En bättre strategi är tillmötesgåendet, låt oss be om det. Det är samma som ett erkänna vilka åtgärder som ska vidtas. Det är ingen retorik och ingen känsla – det är handling.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.