EU har aldrig haft ett gurkdirektiv. Men myten lever, liksom så mycket annat äldre och nyare strunt.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
EU:s gurkdirektiv är en av mina favoritmyter. Föreställningen om att EU med direktiv förbjudit alltför krokiga gurkor är utbredd, trots att det aldrig funnits ett sådant direktiv.
Visst, det fanns en EU-förordning om gurkor, men den kom till på handelns initiativ. Tanken var att gurkorna skulle få ett eget system med kvalitetsklasser, precis som så många andra livsmedel. Inget tvång, inget förbud.
Dessutom slopades till och med denna gurkförordning redan 2008.
För några veckor sedan deltog jag i en gurkdirektivsdebatt på nätet. Mina källor hade ingen betydelse, motparten hävdade bestämt att jag bara ska ”gå till torget och tala med en grönsakshandlare, så får jag veta sanningen”.
Nyckelpersonerna i många myter är oftast ”någon annan”: en bekants bekant, en grannes granne, en kollegas kollega.
De vet. De vet.
De vet till exempel att lakritspipor är förbjudna. Men… sådana kan man ju köpa i butiken?
Jaha, nå då ville säkert EU förbjuda dem!
Nej, inte det heller.
Om vi blickar bakåt i historien så finns en uppsjö av myter.
Napoleon var inte kort.
Börsmäklare hoppade inte ut från skyskrapor under börskraschen.
Jag minns när jag hörde min första urbana myt, trots att begreppet var okänt då. Det måste ha varit tio år innan Bengt af Klintberg gav ut sin bok ”Råttan i pizzan”, ett fenomenalt verk om moderna folksägner (1986).
Det var min mommo som fick höra den saftiga storyn, jag tror det var av tant Elna, som hade tittat in under sin promenad med taxen Snobben. Jag tjuvlyssnade och hade svårt att låtsas som om jag var försjunken i egna tankar, med mina leksaker på golvet.
Storyn gick så här: ett äldre par (bekantas bekanta!) hade åkt med bil från Hangö till Ekenäs. I Trollböle hade det stått ett gäng ungdomar vid den smala vägen. När bilen passerade huliganerna hördes en smäll. Paret i bilen blev skrämda och vågade stanna först då de kommit över Pojovikens bro. I bakkofångaren hängde en kättingstump med några losslitna fingrar!
I det här skedet hade lilla jag verkligt svårt att låtsas att jag inte lyssnade.
Den moraliska slutpoängen är väl att den onda får sitt straff. Karma, ungefär.
Långt senare fick jag lära mig att samma story – med små modifikationer – har berättats världen över, i tiotals år. Säkert nästan lika länge som det funnits bilar.
Urbana myter, vandringssägner, skrönor. Kärt barn har många namn.
Det otrevliga är att det känns som om mytskapandet har nått helt nya dimensioner. Klick-klick-klick och en förfalskad bild eller videosnutt åker iväg och ses av miljoner människor världen över. Det kan handla om de så kallade gula västarna i Frankrike. Om den pakistansk-indiska konflikten. Om… ja, vad som helst, alla mycket allvarligare än berättelserna om gurkor och lakritspipor.
Bakom alla dessa nya myter hittas inte en granne – en tant Elna – utan ett maskineri, ett nätverk . Inte bara så kallade troll, utan också säkerhetstjänster och stater och PR-byråer och … listan är lång.
Klick-klick-klick.
Vilka myter berättas i framtiden om den tid vi lever i nu?
Läs också:
Svar till Stefan Holmström om krokiga gurkor och andra myter
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.