Freja Rudels 15.01.2022 14:001

Ett rikt och rörligt liv fyllt av kontraster gör författaren Tito Colliander till ett tacksamt objekt för en biograf. Det märkte han redan själv.

Hans produktion omfattar sju självbiografier och det självupplevda ekar i hans skönlitterära produktion i stort.

Att med biografins medel fördjupa, analysera och granska porträttet av en som skrivit sitt liv, utan att landa i refererat och upprepningar är dock svårt.

I ”Tito Colliander. Människan bakom böckerna” antar teologen Raili Gothóni utmaningen. Hon fäster stor vikt vid sambanden mellan liv och verk. Vägen till böckerna går genom kunskap om författaren och hans sammanhang, och vägen till författaren går genom böckerna.

Biografin följer Colliander kronologiskt från vaggan till graven. Nedslagen i hans olika livsskeden ges tematiska tyngdpunkter som understryker olika fasetter av Collianders person och produktion.

Läsaren får en inblick i hans grogrund som barn till en adlig mor och en far som var militär i den ryska armén. Språken i hemmet var många och familjen levde i kontakt med många nationaliteter.

Mamman förespråkade tolerans och bildning och med de militära och adliga anorna följde digra kunskaper i vett och etikett. I hemmet rustades Colliander till kosmopolit och förfinad sällskapsmänniska.

Familjen Collianders privata arkiv

Ryska revolutionen innebar brant klassresa neråt

Uppväxten innefattade flera uppehållsorter på axeln S:t Petersburg – Åggelby. Colliander kastades mellan metropol och by, trygghet och flyktingskap, adlighet och fattigdom.

Den ryska revolutionen 1917 innebar en brant klassresa neråt. Medan släktingarna levde flott på herrgårdar på olika håll i Finland fick familjen Colliander bevittna revolutionens grymheter och lära sig vad det innebär att svälta.

Släkten tog emot Tito och hans syster när de flydde till Finland 1918. Även senare i livet hade han ett skyddsnät i den välbeställda släkten.

Han var ändå inte sen att kritisera dess bekymmersfria livshållning och se den som förljugen i förhållande till sin egen kompromisslösa bejakelse av konstnärskallet. I Collianders förhållande till släkten identifierar Gothóni drag av mindervärdeskomplex.

När majoriteten av finländarna gladdes åt självständigheten sörjde Colliander ett förlorat hem och en kultur som var hans egen i långt högre grad än den finländska.

Hemlöshet och utlevelse präglar hans tidiga vuxenhet där han prövar på olika konstformer och försörjningsmöjligheter, flyttar och reser.

Samtidigt träffar han den som kommer att bli klippan i hans liv. I konstnären Ina Behrsen hittar han en syskonsjäl som vet både vad det är att ha sitt hjärta på andra sidan ryska gränsen och att brinna för konsten.

Hemmen är många, älskarinnor flimrar förbi, alkoholen och depressionen är återkommande gäster och fattigdomen konstant hos den unga familjen. Lugnet infinner sig först när Colliander hittar hem i den ortodoxa kristendomen och hänger sig åt tron.

Tidens sed att mannen var familjens överhuvud

Gothónis väg till Colliander ”bakom böckerna” går genom böckerna. Såväl de skönlitterära som de självbiografiska verken utnyttjas ganska förbehållslöst som källor i framställningen.

Gothóni är en lyhörd och grundlig uttolkare, men sättet att förhålla sig till Collianders produktion som ett vittnesbörd snarare än ett studieobjekt gör framställningen mer deskriptiv än analytisk.

Gothóni följer det livslopp Colliander tecknat i sin produktion, uppehåller sig vid de tyngdpunkter han uppehållit sig vid och läser honom medhårs.

Att Colliander trots många älskarinnor och utpräglad bekännelsetörst väljer att inte beröra sexualiteten i sina böcker noterar hon som kuriosa.

Att maten skulle stå på bordet klockan 12, att mannen var familjens överhuvud och att Collianders behov och böjelser dikterade familjens villkor trots att den rymde två konstnärer är sådant som nämns men passeras som tidens sed.

Också den beundran Colliander uttryckte för Tyskland under 30-talet och hans koppling till den högerauktoritära grupperingen Svarta gardet läser Gothóni välvilligt och söker förklaringar i sådant som tidsandan och en dragning till auktoriteter med rötter i Collianders bakgrund som son till en militär.

Det blir uppenbart att Colliander bjuder på stoff för ett betydligt mer komplext och mindre sympatiskt porträtt än det Gothóni tecknar. Man kommer förstås längre med förståelse än med fördömande, men i Gothónis bok är förståelsen genomgående färgad av beundran.

Ju mer okritisk författarens hållning är, desto mer kritisk blir recensenten

Lovorden duggar tätt. Collianders röst är ”personlig” och ”unik”. Hans självbiografier är ”fascinerande”. Som författare är han ”autentisk”. Hans ”skarpa iakttagelseförmåga” och ”oförbehållsamma hängivenhet” gör honom mottaglig för liturgin och så vidare.

Paradoxalt nog känns det som att Gothóni i sin välvilja gör Colliander en björntjänst. Ju mer okritisk Gothónis hållning är desto mer kritisk blir jag. Inte bara till boken, utan också till dess objekt Colliander.

Längst når Gothóni i avsnitten om ortodoxin. Hennes djupgående teologiska kunskaper berikar läsningen av Collianders religiösa sökande. De visar också att biografiskt skrivande har mycket att vinna på tydliga perspektiv som borgar för kritisk distans.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln