Anja Kuusisto 05.03.2019 04:00

Egentliga Finlands valkrets går mot ett spännande val där ett parti kallar det statsministervalet (läs Saml), ett annat vill rubba på landskapets ställning som extra Saml-vänligt (läs SDP) och två partier ger sig i kast med att förnya sitt enda mandat i en situation där den sittande riksdagsmannen inte ställer upp (läs Gröna och SFP).
Under veckoslutet kom SFP i Egentliga Finland ut med sina sista namn på listan, Kimitoöbon Michael Oksanen, generalsekreterare för Pohjola-Norden och John Eriksson, studerande i statskunskap och bosatt i Åbo.
SFP-listan är komplett med sjutton namn och en sak är i varje fall klar: Det finns ingen toppkandidat som partiet kör fram starkare än de andra.
I stället finns här sjutton SFP-kandidater som under knappa sex veckor driver kampanj för att säkra det mandat som blir ledigt efter Stefan Wallin.
Det är inget enkelt jobb. Det krävs ansträngningar med breda kontaktytor, stor närvaro på sociala medier och mycket fotarbete innan en ny riksdagsledamot kan koras.
Det finns absolut ingen automatik som garanterar att det lyckas. Men med sjutton kandidater får partiet också en bredare valrörelse än senast.
I övrigt är SFP:s fördelar en trogen väljarkår, dels i meningen att SFP-väljarna inte är så rörliga över partifältet, dels är de trogna väljare med tanke på att de brukar ta sig till valurnorna i ur och skur.
Det här är faktorer som kan få stor betydelse.
Det finns nämligen många rörliga bitar i valet 2019 i Egentliga Finland. Många lediga röster är i rörelse, gallup efter gallup visar att det inte är regeringspartierna utan SDP vars stöd nu är störst i landet, galluparna visar också Sannf-medvind men också i den här kretsen har partiet splittrats.
Och en sak är ofrånkomlig. Sittande ledamöter har alltid en fördel av sin nuvarande ställning.
De sittande som ställer upp igen är Saml:s Petteri Orpo, Ann-Mari Virolainen, Ilkka Kanerva och Saara-Sofia Sirén, Centerns Annika Saarikko, Esko Kiviranta och Olavi Ala-Nissilä, SDP:s Eeva -Johanna Eloranta, Ilkka Kantola och Katja Taimela, Vf:s Li Andersson och Sannf:s Ville Tavio och Ritva Elomaa.
Av de här tretton ledamöterna kan några i praktiken vara säkra på sitt omval, även om varje röst ska vinnas. Men säg Andersson och Orpo och frågan är snarast hur många de drar med sig. Med det inte sagt att inte deras partibröder och -systrar skulle kunna ta sig in för egen maskin.
Vårt valsystem är dock sådant att partierna gynnas av att ha galjonsfigurer.
Sen har vi som bekant fyra riksdagsmän som tackar för sig, Annika Lapintie, Maria Lohela, Ville Niinistö och Stefan Wallin. De fick sammanlagt 29 225 röster i riksdagsvalet 2015.
Utgår vi i från att de tretton sittande ledamöter som ställer upp igen i det stora hela har behållit sina väljare är det alltså omkring 30 000 röster som ska omfördelas.
Att dessa närapå 30 000 väljare röstar på samma parti som senast kan man inte vara säker på, inte ens på att de röstar överhuvudtaget.
Lyssnar vi på partiernas målsättningar om antal mandat för den egna gruppen blir 13 plus 4 inte sjutton, utan valkretsen borde ha fler mandat att fördela…
Saml vill öka från fyra till fem, SDP vill öka från 3 till fyra, Gröna vill öka från en till två… Vi kan anta att Centern vill behålla sina tre, tt Vf räknar med Li Anderssons popularitet garanterar två mandat, vi tror Sannf vill behålla tre mandat, trots att Maria Lohela hoppade av till Liike Nyt, och vi vet att SFP med händer och tänder vill behålla sitt mandat.
Men hur mycket partierna än vill är mandaten från kretsen fortsättningsvis 17.
Och hur mycket partierna än vill omfördela konstellationerna är det väljarna som avgör.
SFP torde behöva omkring 14 300 röster för att få ett jämförelsetal som är tillräckligt stort i jämförelse med andra partier.
Med enkel matematik betyder det att de sjutton SFP-kandidaterna borde få 840 röster per man och kvinna.
Wallin fick 9780 röster senast, Ida Schauman fick 3 324.
Nu borde några av SFP:s kandidater gärna klara av att nå upp till Schaumans röstetal senast, eftersom det sannolikt också finns SFP-kandidater vars röster räknas i hundratal och inte i tusental.
SFP:s fördelar i valupplägget nämndes ovan. Nackdelarna sett ur SFP:s perspektiv kan i den här valkretsen personifieras till framförallt två starka namn, Aki Lindén (SDP) och Li Andersson.
Visst kallar sig många SFP-väljare högerliberala och kan inte alls tänka sig att rösta vänsterut. Men SFP:arna gör klokt i att också inse med vilka kandidater de också jämförs, så de inte gör misstaget att tro att deras match är intern.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln