Ett sekel, ett liv, en mamma
Disa – mer än 100
av Bjarne Ismark
Eget förlag, 2019
151 s.
Som pensionär har Bjarne Ismark ägnat sig åt skrivande, han har gett ut några böcker i scifi-genren, en romanserie om framtiden. I höstas kom också boken om hans mor, Disa Ismark, född Bergman 1918.
Disa levde i hundra år, och minnen från hennes liv finns nu samlade i ”Disa – mer än 100”.
Boken börjar med en storslagen scen. En zeppelinare seglar över skärgården i februari 1918, den spanar inför den planerade tyska trupplandstigningen. Signe Bergman, som befinner sig på Lilltervo och snart ska föda, blir så till sig av synen att värkarna startar.
Den flygande starten är ganska representativ för berättandet som är förankrat i platsen och tidens händelser. Det och berättelsetemperaturen ger också en djupare känsla av igenkänning. Det handlar om hur man återger minnen och släkt- och familjehistoria: i anekdoter som kan förändras över tid, styrs och raffineras av känslan.
Det handlar om tillhörighet. Samtidigt är historien om Disa i sin specifika utsträckning ju helt unik.
När Disa föddes trasades Finland sönder av inbördeskriget. Skärgården var inte förskonad. Men Disa levde sin första barndom i Åbo, där pappan arbetade inom tullen.
När Disa var tio köpte föräldrarna en gård på Lillmälö, det betydde en stor omställning, inte minst när det gällde skolgång. Skolvägen gick delvis över vatten, den förväntades Disa klara på egen hand – hon skulle ro och hantera ekan ensam.
Kanske är det just de krävande skärgårdskommunikationerna som fostrat de kapabla personer vi alla känner åtminstone några av. Färder till sjöss och lands under alla förhållanden lärde något om riskbedömning och ansvar.
Disa Ismark som 99-åring. Foto: Emma Strömberg
En sekvens berättar om hästen Prinsen som gick ner sig i isen men kunde räddas tack vare de inblandades rådighet. Disa hamnade själv i en vak en gång och skulle ha försvunnit under isen, om inte en kraftfull hand i sista sekund gripit tag i hennes hår.
Disa gick i skola, tog studenten, kunde skriva in sig vid Åbo Akademi. Kriget förändrade inte Disas framfart, men gav det en annan riktning. Döden lurade inte bara vid i fronten eller under bombningarna, kriget såg också till att sprida tuberkulosen, Disa blev smittad.
I vilka släkter har man inte hört talas om ”storoperationen” som sista utväg för lungtuberkulospatienter? En sådan räddade också Disa, livet kunde fortsätta. Hon gifte sig med Erik, av alla kallad Rick, i maj 1945, och de startade en familj som först bodde i stadsdelen Martinsbacken, där man odlade potäter i de utbombade kvarteren.
Disas liv visar med vilken energi man i Finland gick in för att lämna krig och knapphet bakom sig. Läsaren kan också ta del de omvälvningar som seklet fört med sig, när det gäller ungefär allt: utbildning, rörlighet, individens frihet.
På äldre dar ägnade sig Disa mycket åt konstnärlig verksamhet, främst måleri. Att uttrycka sig konstnärligt var något som fanns i släkten, fast det främst var musiken som gällde hos de tidigare generationerna.
Avslutningsvis finns ett fotourval, organiserat som familjealbum. Man studerar det gärna. Bokens själva utgångspunkt är på sätt och vis också albumets. Den är inte påträngande anspråksfull. Men kärleksfull.
Ann-Christine Snickars
ann-chrisrine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.