Ett rusthåll som blev ett stort glasbruk: Det lilla samhället i Skinnarvik har en färgstark historia
Skinnarvik glasbruk var ett eget samhälle med ungefär 200 invånare. På udden Mölnholmen fanns både skolor och stora bostadskaserner. Nu finns här inte mycket mer än en helikopterlandingsplats.Foto: Victor Meller, ur Funck Brittas samlingar, Sagalunds museum, Åboländskt bildarkiv
”Bland industriella företag, som under det senast förflutna året uppställts i sydwestra delen af landet, intager Skinnarwiks glasbruk, beläget i Dragsfjerds kapell af Kimito socken, ett framstående rum.”
Så här skrev Åbo Underrättelser den 13 mars 1876, några dagar efter invigningen av glasbruket i Skinnarvik.
Artikeln innehöll en lång och tekniskt utförlig redogörelse över industrianläggningen som ”hufwudsakligen är afsedd för tillwerkning af buteljer och fönsterglas.”
Själva egendomen hade bildats av två hemman redan på 1600-talet. Ett ”hemman” syftade ursprungligen på en gård som kunde försörja en familj.
Senare blev Skinnarvik ett rusthåll som fick skattelindring mot att erbjuda den svenska krigsmakten häst, ryttare och övrig utrustning.
På 1700-talet köptes Skinnarvik loss och blev ett skattehemman, en jordbruksfastighet där marken ägdes av den som brukade den. För detta betalades en grundskatt.
I mitten av 1800-talet ägdes gården av Gustaf Silfversvan, som hade flyttat till Westankärr herrgård 1842. Silfversvan (1819–1888) var på sin tid en av Finlands mest betydande jordbrukare och boskapsuppfödare.
Det var Silfversvan som 1875 hyrde ut udden Mölnholmen till Robert Stenroth, Wolmar af Heurlin och Johan Örnström. Det var de som grundade glasbruket.
Det är inte mycket som är kvar från glasbrukets tider. Foto: Stefan Holmström
I Skinnarvik tillverkades först flaskor men senare endast så kallat blåst fönsterglas. Tekniken gick ut på att blåsa ut glas i cylinderform och sedan vika ut det.
Skinnarviks glas var av hög kvalitet. Mycket gick på export till Ryssland. Fönsterpartier transporterades till större hamnar av fabrikens egen jakt ”Svahn”.
På sin fritid gjorde glasblåsarna bland annat vackra pappersvikter och färggranna promenadkäppar, föremål som än i dag hittas i flera hem i trakten. De såldes också som souvenirer, eftersom glasbruket var ett populärt resmål.
”Och bland de många lustresor, nuförtiden göras, är owilkorligen den angenämaste den, som hwarje söndag kl. 10 f. m. göres af ångaren ’Ahkera’ till Skinnarwiks glasbruk i Kimito för blott 3 mark fram och tillbaka”, skrev ÅU den 16 juli 1882.
Det gjordes stora investeringar men verksamheten drabbade också av bakslag. Eldsvådor är dokumenterade 1886, 1899 och 1908.
För ungefär hundra år sedan skedde många omställningar. Glasbruket samarbetade med andra tillverkare, flyttade produktion till Raumo – där fabriken ödeläggs av en eldsvåda – och så återupptas produktionen i Skinnarvik.
Nu går det uppåt: 1926 har glasbruket 274 anställda. 1928 börjar tillverkningen av så kallat U-glas, som användes i bland annat växthus. Skinnarvik var enda U-glastillverkaren i Finland.
Uppe på berget ovanför samhället fanns detta bönehus. Nu står ett kors här, rest 1977 till minnet av bönehuset. Victor Meller, ur Funck Brittas samlingar, Sagalunds museum, Åboländskt bildarkiv
Glasbruket hängde ändå inte med i den tekniska utvecklingen. Produktionen läggs ned i mars 1932. Senare samma år ansöker man om statligt stöd för fortsatt verksamhet, förgäves. 1934 köps allt upp och läggs ned för gott av Lahtis glasbruk.
Senare verkade här ett ridstall, men det är en annan berättelse.
Där som glasbruket fanns hittas numera bara några få och små byggnader samt rester av husgrunder. Kraftverkets damm ovanför glasbruket är inte bara kvar utan också reparerad.
Uppe på berget ovanför samhället står ett högt kors. Det restes 1977 till minnet av det bönehus som en gång stod i Skinnarvik. Det var Agnes och Waldemar Sovelius som donerade virket till bönehuset, som stod klart 1890.
När glasbruket stängde började samhället tömmas och bönehusets betydelse minskade. Agnes Sovelius – Gustaf Silfversvans systerdotter, samt en tid också ägare av Skinnarvik gård – beslutade donera byggnaden. Bönehuset demonterades 1937–1938 och fördes på pråm till Ekenäs, där den nu fungerar som Ekenäs Missionskyrka.
Källor: Uppslagsverket Finland, Utbildningsstyrelsen, Wikipedia, minnen som nedtecknats av Bror Sven Wadstein och Rainer Berndes.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.