Ett ödesdigert akademiskt drama och en lågmäld satir över Svenskfinland
Deckardebutant. Tage Kurtén skildrar ett mord i universitetsmiljö i sin nya bok.
Makten och härligheten
av Tage A:Son Kurtén
Omslag: Ove Lillas
Labyrinth Books, 2018
239 s.
”Makten och härligheten” som titeln på en deckare får en speciell underton om författaren är teolog – och om den som identifierar och reder ut brottet också är det. Frasen kommer ju från Herrens bön, som Kurt Ehn reflekterar över i slutet av historien som ett slags motgift mot den maktens hybris han nyss varit i närkontakt med.
På ytplanet gör Tage Kurténs debutdeckare inte så stor affär av teologin, annat än som ett akademiskt ämne som räknas till de ”mjuka”, om det inte glöms bort. Det visar sig att universitetskollegor inte har någon klar bild av vad teologer sysslar med. De flesta tror att Ehn också är präst.
Spanaren i historien är väl funnen, och också den bara nödtorftigt uppmärksamma läsaren fattar från sida ett att Ehn är författarens alter ego. Med en blinkning. Så mycket man kan bli det i en deckare. Med universitetet är det på samma sätt. Åbo Akademi fungerar i verkligheten inte exakt som här återberättas.
Bokens undertitel ”Mordet på det gamla universitetet” kan förstås på två sätt. Ett mord har skett inom kretsarna, och den gamla synen på hur man leder ett universitet har fått gå i graven. In kommer ett företagstänkande som kräver snabba resultat.
Intrigen tvinnar ihop trådarna på ett allmänt och ett individuellt plan. I centrum är Irma Storbacka, rektor som vill fortsätta att vara det. Hon jobbar hårt för sin position, manipulerar, hotar om så behövs. Hon är ett hår av hin i ljusblå twinset.
Det finns de som vill ha henne kvar, och de som vill ha bort henne. Insatserna är höga. Ska Akademin bli ett internationellt erkänt universitet eller ska den ha ett uppdrag som gynnar det finlandssvenska. Penningsummorna som ska delas ut till spetsprojekt är ansenliga och mångas karriärer och levebröd står på spel.
Berättelsen börjar med en skildring av en kryssning där ledningen för Akademin ska förankra förändringarna. Under den sker ett försvinnande som senare visar sig innehålla ett brott. Merparten av historien beskriver vägen fram till detta.
Som deckarupplägg är det ganska utmanande. Hur ska spänningen byggas och bibehållas när huvudmaterialet är en hop akademiker och administratörer i olika sammanträdesrum och konstellationer?
Efter den första konfrontationen – som är lite tungrodd eftersom man ska få tag i både personerna och utgångspunkten för konflikterna – går det förvånansvärt bra. Fast det måste kanske sägas att replikerna kan få kostymen att nästan spränga sömmarna, de ska bära mycket och blir ibland ganska långa. Men deckare i dag är dialogdrivna, läsare förväntas kunna snappa upp vändningar och förklaringar i repliker och också kunna tänka snabbt och filmatiskt.
Mest levande blir dialogen när den också får gestalta en scen, som när Kurts studenter lägger fram argument kring en resursfördelningsfråga (också aktuell för skeendet i stort) eller när en tvärvetenskaplig forskargrupp samlas för att diskutera Machiavellis ”Fursten”. Episoderna är upplivande för att de kontrasterar mot ledningens krassa sammanträden, men också i sin egen rätt. Det tillför en intensitet som är helt och hållet organisk.
Intrigen har Kurtén lagt ner en hel del arbete på, och det som bär spänningen där är dess inneboende logik – maktens hejdlösa logik. Den kolliderar med enskilda människors liv och planer, den kolliderar med vår rättskänsla, med sedvänjan, med lojaliteten.
Makten är aldrig ansiktslös, men vissa iklär sig den hellre än andra. Kurtén har låtit de mest makthungriga vara kvinnor högt uppe i karriären. Den ena är Irma som använder sitt rektorat som en politiker, till att rädda ytterligare en period åt sig.
Den andra är Märta Backman, framgångsrik professor i miljöbiologi och ordförande för kollegiet. Hon är skrupelfri på ett annat sätt, mer taktiskt och beräknande än uppenbart bryskt. Bägge visar upp det vi uppfattat som ett klassiskt manligt maktbeteende, de gör det extra tydligt, samtidigt pekar de på att det i sig inte är könsbundet.
Samtliga involverade har något med akademiledningen att göra, de är ganska många. För några finns inte riktigt tillräckligt med uppdrag i berättelsen, de förblir rätt magra. Och särskilt i början får man kolla upp personförteckningen som gör oss den tjänsten att den upptar alla, också de som bara skymtar förbi – det är ju en vetenskapsman som skriver.
Staden Åbo får också vara med, den glimtar fram i korta beskrivningar, men som en gammal vän som alltid finns där – vackert och tillmötesgående. Och inom Akademin finns också vänskapsband. Kurts gamla vän Gunnar Holmberg (professor i filosofi som senare också ställer upp i rektorsvalet) är bekräftande och öppen och stödjande. Men det är den egna misstron och nyfikenheter som får fram spanaren i Kurt.
Vissa lösningar har lite över Miss Marple över sig. Bevisföringen är kanske i tunnare laget i den här mordgåtan men annars har man inget emot det. Gemensamt i mordgåtorna är det-trånga-rummet-miljön som brottsplats och den ytligt sett familjära stämningen.
Akademin får en rektor också för den kommande perioden och vem det blir står i samklang med det nya styrelsesättet, intressantast inom dessa pärmar är inte vem det blev utan hur det gick till. ”Makten och härligheten” är också en lågmäld satir över ett Svenskfinland där de råaste kapitalisterna och styrelseproffsen insisterar på att kallas till exempel Mulle, och där unga kapabla människor ofta får betala ett högt pris för att komma in där man har påverkningsmöjligheten och inflytande.
Ungefär där gör det lite ont när man avslutat sin läsning. Om Kurt Ehn skulle hitta någon ny öm punkt att agera och resonera kring skulle man gärna ta emot den behandlingen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.