Stefan Holmström 17.01.2018 05:00

… en häst. Det var så kung Richard den tredje hojtade där han stod, ensam på slagfältet Bosworth Field, mitt på ön Storbritannien. Så gick det i alla fall till i William Shakespeares klassiska skådespel:
”En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!” ropade kungen i sin desperation, i en stund då Rosornas krig var på väg att vissna för hans del .
Men ingen häst levererades, så Richard III fick bita i gräset. Enligt den samtida krönikören Jean Molinet var det en walesare som med sin hillebard gav banesåret.
LÅT oss modernisera pjäsen! Först byter vi ut slaget vid Bosworth Field mot vårdreformen. Därefter byter vi ut året 1485 till nutid, idag, presens.
Då kunde det hela låta så här:
”En jurist, en jurist, ett kungarike för en jurist!”
I huvudrollen skulle vi såklart inte längre ha kung Richard IIU, utan statsminister Juha Sipilä.
Och i bakgrunden, instämmande i det sorgliga hojtandet, hela regeringskören.
Då vi traskar in i berättelsen är det en tidpunkt då alla vårdreformsmakare sannolikt är redo att inte bara servera ett kungarike men också slänga med några prinsar och prinsessor – i utbyte mot en vass jurist som hade haft koll på alla paragrafer från första början, en jurist som nu kunde dra lans för att reformen ska komma levande från slagfältet.
Utgångsläget kan tyvärr sägas vara lika dystert som för stackars Richard. Nu tvingas Sipiläs halta och utmattade vårdreformshäst trampa på den ena spanska (paragraf)ryttaren efter den andra, vart den än försöker galopperna.
Förra veckan var det Högsta förvaltningsdomstolen som slog till med sin juridiska hillebard. Det enda juridiskt hållbara förfaringssättet är att posta hela lagpaketet för vård- och landskapsreformen till EU-kommissionen för behandling.
Alltså: Det enda juridiskt hållbara förfaringssättet.
Precis så kunde man läsa på kommuntorget.fi, Kommunförbundets svenska nyhetssajt.
”Enligt HFD är den offentliga social- och hälsovården i Finland till sin natur i första hand icke-vinstbringande, men saken är inte helt klar och därför bör det utredas hur lagstiftningen passar ihop med EU:s bestämmelser.”
EU-kommissionens synpunkter och ändringsförslag borde beaktas innan lagarna träder i kraft.
Notera nyckelordet ”innan”.
När vi nämner ”EU-kommissionen” och ”behandling” låter det inte direkt som ett snabbfix där en försynt reformförfrågan resulterar i ett svar inom en, två eller kanske ens tre månader.
De som vet mer om EU kan säkert precisera vad en realistisk tidsrymd är.
Målet är att riksdagen ska klubba igenom hela vård- och landskapsreformspaketet i vår. Med tanke på risken för att EU-kommissionen verkligen kan ha något att invända – oberoende av om denna institution tillfrågas eller inte – känns allt lite osäkrare igen. Kommissionen kan väl faktiskt också utan en invit ta en titt på det som sker?
Vårdreformen verkar därför likt Richard den tredjes häst trampa ned sig allt djupare i (den juridiska) sankmarken, eftersom HFD ser oklarheter då det gäller landskapens affärsverk.
Därtill har vi det som professorn i företagsjuridik Petri Kuoppamäki säger, på samma Kommuntorgssajt. Kuoppamäki funderar hur vård- och landskapsreformen går ihop med en fungerande marknad, en av EU:s grundpelare.
Temat tangerar alltså i viss mån HFD:s utlåtande: vad är business och vad är icke-business? Kuoppamäki har på uppdrag av bland annat Kommunförbundet utrett vad konkurrenslagstiftning, upphandlingslagstiftning och EU:s regler säger om det som planeras.
I det här fallet gäller det de planerade centren som ska stå för bland annat lokal- och fastighetsförvaltning och ekonomi- och personalförvaltning.
”Konkurrensen på marknaden minskar avsevärt från nuläget som en följd av att servicecentren inrättas. Eftersom landskapen är skyldiga att använda servicecentrens tjänster får de en dominerande ställning på marknaden fastän det redan idag finns flera fungerande kommunala och privata bolag som erbjuder samma sorts tjänster” (Kommuntorget, 16.1).
Om landskapen förpliktas köpa exempelvis lokal- och fastighetsförvaltning och andra tjänster av dessa center, ringer den fria marknadens alarmklockor i Bryssel.
Vi kan avslutningsvis återvända till Richard III och Shakespeare:
”En ärlig berättelse ökar mest, om tydligt sagd”, säger skådespelets kung.
Alla partier är ense om att behovet av själva vårdreformen i grund och botten är en ärlig berättelse. Det behövs en reform! Men då det gäller hur tydligt den är sagd (eller ens tänkt), så… nej. Här kan inget öka – bara förminskas, förtvinas och förkastas.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln