Ett kulturarv att gå och nynna på
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Första skoldagen efter budet om Kaj Chydenius död lägger konstgymnasiet i Kuopio ut ”Kalliolle kukkulalle” som minnesgest på Youtube. Den sjungs rätt upp och ner med bara antydda stämmor, men det är så vackert att jag lyssnar två gånger på raken.
Sångarna är så unga, alla är födda en bra bit in på detta sekel, detta årtusende.
Tar det som bevis för att Chydenius redan är kulturarv. Ett mycket levande kulturarv, ett kulturarv man går och nynnar på. Som man tyr sig till i stunder av saknad och har som stöd under vrede och frustration.
Sången ”Me emme tee mitä emme tahdo”, också med titeln”Ei väkivaltaa” är en bastant motståndssång från ”Lapualaisooppera”, framförd av dem som blev Finlands mest synliga skådespelare.
Från en analog värld, men klippet hittas lätt i dag. Också den oinsatta fattar att det handlar mer om det sena 1900-talets Finland är om Lapporörelsens 30-tal. Det är ett uppbrott.
Favoritsekvens är raden som ställer frågan: ”Vaan onko hautajaisiin pakko matkustaa?” Ska man finna sig i tvånget? Knappt hinner frågetecknet ta plats så svarar talkören: ”Ei ole!” Nej!
Frågan och svaret ringer i öronen nu också, i den nya alternativlöshetens tid då ett nygammalt ojämlikt Finland oblygt klipps fram.
Jag gillar stort hur Chydenius sammanförde scen och sång, hur han såg de stora friheter det fanns – och finns – att erövra där. Men min kärlek till Chydenius livsverk har kommit att fokusera på tonsättningen av enskilda dikter.
Hur stort är det inte att kunna lyssna sig fram till tonfallet i en dikt, få den att lyfta och komma till mötes! Kvantitativt är livsverket också stort. Chydenius har lyft fram massor av poeter.
Inte bara Aulikki Oksanen, Matti Rossi, Marja-Leena Mikkola, Elvi Sinervo, Pentti Saaritsa (också han lämnade oss nyligen) och alla de som tillhör de politiska sångklassikerna.
De politiska sångklassikerna är i sin tur infiltrerade av tonsatt kärlekslyrik. Men det vore fel att säga att sångerna från förr har tappat färgen. All dikt som Chydenius har tonsatt har kvar sin egenartade glöd, som bara den kan tillföra som är lyhörd utåt och inåt, och som har perfekt väderkorn när det gäller röster.
Chydenius sånger har ofta dragit till sig tydliga kvinnoröster som håller för frasering med attityd, som när Kristiina Halkola sjunger ”syömää-ään hanhenrintaa” i ”Jos rakastat”. De sjungs av röster som växer sig stora, som håller reda på varenda stavelse och inte låter en enda smula gå till spillo! Dikt ska sjungas, menade kompositören – jag tror att en jubileumskonsert till senaste jämna födelsedag hette just så. Jag var tyvärr för långsam att skaffa biljett.
Men jag älskar klippet där Taru Nyman (ackompanjerad av tonsättaren) sjunger ”Puhu minulle rakkaudesta” på Annikin Runofestivaali i Tammerfors för några år sen. Och Minja Koski när hon sjunger ”Ei puolikasta” – om livet som ska krävas i ett sammanhängande stycke och inte får förminskas och sönderdelas. Det är oemotsägligt.
Den senare produktionen kryllar av poeter, klassiker eller otippade: Mustapää, Hellaakoski, Harmaja, Kilpi, Carpelan, Waltari… Chydenius var ofattbart flitig. Därför hann han så mycket. Hur många dikter har Chydenius musik satt i rörelse? I en värld som håller på att överge läsningen kan det ses som en räddningsoperation.
Sista spåret för den här gången blir från lågmälda albumet ”Vain hiljaisella on korvat kuulla” där Taru Nyman skirt men stadigt tolkar tonsättningar av poeter från Eino Leino till Leena Krohn. ”Uneen” (Till sömns), en dikt av Mirkka Rekola, beskriver hur det kan vara att gå över gränsen, obeskrivligt sorgset, på samma gång lätt som ett lönnlöv.
”Tuulessa saatamme koskettaa”, kanske vi möts i vinden, lyder raden till slutackorden. Så ska det bli.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Tack för den här kolumnen ACS!