Ett inbördeskrig måste det vara smärtsamt att tala om
Nästan en vänskap. Men pjäsen med bilder från Åbo 1917 och 1918 går inte i harmoniseringsfällan. Sofia Molin och Mari Naumala har de ledande rollerna i ”Värit ovat vapauden”, som beskriver hur maktkonstellationerna våldsamt rubbas, våldsamt återställs.
Värit ovat vapauden – punavalkoinen Turku
Manus och regi: Anni Mikkelsson
Musik: Hilla Väyrynen
Scenografi: Heini Maaranen
Dräkter: Maiju Tainio, Riikka Mäntymaa
Ljusdesign: Jarkko Forsman
Ljuddesign: Antti-Juhani Manninen
Video: Jussi Virkkumaa
I rollerna: Mari Naumala, Sofia Molin, Janna Haavisto, Outi Sippola, Akseli Hannula, Jukka Kittilä
Premiär 5.12 2017, föreställningar 6.1–3.2 2018
Det är till Tehdasteatteri man ska gå om man vill se en föreställning om ödesåren 2017 och 2018. Den heter ”Värit ovat vapauden – punavalkoinen Turku” (Frihetens färger – det rödvita Åbo). Texten är skriven av Anni Mikkelsson, som också regisserat.
De enskilda ödena är fiktiva, men inspiration och kunskap har hämtats ur nyare litteratur om inbördeskriget. Till exempel Rauno Lahtinens ”Punainen Turku 1917–1918” nämns i programbladet.
Och det har blivit nästan trend att man närmar sig kriget med kvinnorna i fokus. Musikteatern ”18” som gästar ÅST i februari har det – den baserar sig på Anna Lindholms bok ”Projekt Ines” som utkom 2015. YLE:s serie ”Seitsemäntoista” hade också unga kvinnor som utgångspunkt, lät centrum i berättelsen bli en vänskap över klassgränserna.
Det här kan i värsta fall vara ett försök till harmonisering på lösa boliner, men om historieskrivaren kan rannsaka sina egna premisser vidgar det perspektivet. ”Värit ovat vapauden” låter oss också nudda vid en vänskap över klassgränsen. Men den nuddar bara. Ainas och Cecilias liv skiljs brutalt åt av kriget, som bägge entusiastiskt vill delta i.
Men innan pjäsen kommit så långt har man gått en lång väg. Det som griper tag i en – och håller en kvar – är att det utspelar sig här, i Åbo. Scenografi är enkel: trävita fanerskivor som täcker en del av rummet. Först projiceras ett strömmande vatten över golvet, som också delar publiken i två.
Åskådarna sitter på varsin sida om scenen. Just det blir en underström som sitter i från början till slut. Man kan se hur de på andra sidan reagerar, kolla om de vågar sjunga med i ”Internationalen”, som det revolutionära Åbo vill att man ska delta i i första akten.
Pjäsen börjar med att Aina Jonsson kommer till Åbo för att jobba. Hon arbetar på fabrik och senare som piga hos borgarfamiljen Kivi. Hon dras med i arbetarrörelsen, berusas av framtidsutsikterna. Samtidigt tolkar Mari Naumala rollen ganska sakligt och jordbundet.
Pjäsen har fyra olika kvinnotyper. Aina är den först introducerade (och mest idealiska?) kvinnan, hon som ärligt vill ha ett bättre liv. Cecilia är en nyckfull överklassfru, och Sofia Molin tar verkligen ut svängarna i tolkningen, springer rätt in i väggen om det behövs. Hilma (Jaana Haavisto) är hundra procent proletär och viker inte en tum från den väg hon slagit in på. Heta (Outi Sippola) är gumman med överlevnadsinstinkt och ett smort munläder – en gestalt man känner igen från finsk film, om inte annat.
Två namngivna mansroller finns, arbetaren Jussi Raivio (Jukka Kittilä) och affärsmannen Kaarlo Kivi (Akseli Hannula). Flera av aktörerna får mindre roller i inflikade tablåer, som i smörkravallerna, till exempel.
Men tablåer är kanske fel ord, för det strömmande är ledmotiv i dramaturgin, det ena flyter in i det andra. Dialogen har ofta en ganska underordnad roll, ibland tar det koreografiska över. Tempot i första avdelningen (innan kriget tagit över) är snabbare och mer hektiskt, med en nyans av gammal journalfilm.
Rörelsemönstret, det ordlösa, blir en viktig del av föreställningen, mest effekt har det där det får ta lite tid. När Aina och Cecilia ska gå på biologiska museet sänker sig utställningsdjuren över dem, bokstavligen från ovan, en fin summering av kvinnornas reaktion.
Nämnas bör också videoprojektionerna, mest med motiv från Åbo. Men när det blir krig får de en sådan fart att man inte kan urskilja något utom hastigheten, som är utom kontroll. När scenerna uppmärksammar sådana svårformulerade omständigheter blir det riktigt bra teater.
Nederlaget är drabbande skildrat: inget skjutande, men en enda lång skälvning eller kramp, tills alla är nedmejade. I upplösningen skapas ett litet minnesmärke av den rekvisita som föreställningen först använde sig av för att markera viktiga platser i Åbo. Det som började omvälvande med ett stort hopp för många, slutar i tystnad, en hög med sten.
”Värit ovat vapauden” är en föreställning som är omväxlande knagglig och sublim. Och med tanke på stoffet: om det inte var smärtsamt att tala om detta, då vore det ganska illa.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.