Ett frustrerat Samlingsparti
Helsingin Sanomat publicerade på måndagsmorgonen ett reportage om stämningarna i Samlingspartiet, efter att tidningen hade försökt nå alla riksdagsledamöter i Saml. HS ville höra hur de tänker rösta om social- och hälsovårdsreformen.
En slutsats blir att Saml-leden inte spricker, även om frustrationen är stor och det finns flera oliktänkare än den av ”de egna” som först och högt hojtade om sina dubier mot reformen, nämligen riksdagsledamoten Elina Lepomäki. Efter henne har Hjallis Harkimo inte bara protesterat, han har rentav lämnat partiet till förmån för sin rörelse.
Förslaget om valfrihetslagen är ännu i utskottsbehandling, och i fredags meddelande i social- och hälsovårdsutskottets ordförande Krista Kiuru (SDP) att omröstningen knappast hinner bli av före midsommar, som det tidigare har sagts, utan torde ske sista veckan i juni.
Tidtabellen är problematisk framförallt med tanke på att landskapsvalet är planerat till oktober, vilket enligt regeringens tidtabell är målet för att det nya organet landskapsfullmäktige ska kunna tillträda som planerat 2020.
Justitieminister Antti Häkkänen (Saml, en av dem som intervjuas i HS) säger att lagförslaget den här gången borde klara av även grundlagsutstkottets behandling, men utskottets åsikt är avgörande. Häkkänen påminner också om att tillfrågade experter är långt ifrån eniga vad gäller social- och hälsovårdsreformens effekter – det är en korrekt och hälsosam påminnelse; när man vill förfäkta en viss linjedragning är det lätt hänt att citera just de experter som man själv vill lyssna på.
Vilka experter Häkkänen lyssnar på säger han inte – eller så har inte HS frågat. Men han säger att han inte i hela landet har lyckats hitta en person som skulle vara expert på alla de områden som reformens lagstiftning berör; talande i sig.
HS har talat med 32 riksdagsledamöter från Saml och den bild som Häkkänen och hans partikamrater återspeglar är lite kluven.
Partiet har en stark vilja att ro igenom reformen, men man är samtidigt nästan enstämmigt insiktsfull om att den inte är ett färdigt paket ännu heller, finslipningar krävs.
Samtidigt som man verkar trött på roendet och hopandet i frågan, där inte bara lagstiftarnas trovärdighet och den egna riksdagsmannastolen kan stå på spel, så är det ingen som öppet understöder Lepomäki.
Reportaget visar att frustrationen i Saml är påtaglig och någon glansbild av det här reformarbetet går inte att uppbåda ens bland dem som starkast borde försvara jobbet. Men igenom går reformen, så tippar de själva.
Sprickorna i Saml-fasaden har högst sannolikt blivit djupare då sådana som Jan Vapaavuori, Helsingfors borgmästare, före detta minister och ex-ordförandekandidat för Samlingspartiet, kritiserar speciellt landskapsreformen så massivt.
Att Vapaavuoris åsikter har ett inflytande bland huvudstadsregionens Saml-riksdagsledamöter är självklart.
Som politiker valde Vapaavuori en sakorienterad linje, gärna kryddad med färgstarka uttalalanden. När Vapaavuori efter den förlorade ordförandekampen ”drog sig tillbaka” till ett toppjobb i Luxemburg skrev han boken ”Puoliholtiton Suomi” (2016). Den trotsade förväntningarna i den meningen att den inte innehöll beskrivningar på hur knivar sticks i ryggen av de egna. Tvärtom, den handlade såsom titeln säger om finanspolitik.
En viss dos av sådan knivkastning får däremot den läsare ta del av som har bekantat sig med boken ”Alex” (2017), det vill säga Alexader Stubbs summering av hans minister- och ordförandeår, signerad av honom själv och Karo Hämäläinen. Visserligen, boken Alex handlar också mest om titeln, Alexander Stubb – inte om vare sig paj- eller knivkastning inom partiet.
Men det dessa, relativt färska, utgåvor vittnar om är att det minsann kan kokas både en och annan svårsmält soppa bakom de fina fasaderna också i ett stort parti.
Och att Saml har en ”fin fasad” i dag måste alla politiska bedömare medge. Partiet har länge varit i regeringsställning och får fortsatta topplaceringar i många mätningar, partiet har satsat på ett modernt image-bygge och passar in i dagens samhälleliga tidsanda.
Såsom på beställning, eller kanske som i Petteri Orpos och Juha Sipiläs mardröm, har också Elina Lepomäki nyss utkommit med en bok, ”Vapauden voitto”.
Lite lustigt att den riksdagsman som i februari fick besvara frågor om hon tänker fälla regeringen, då hon öppet meddelat att hon röstar emot sitt parti, nu (slutet av april) kommer ut med bok om ”hur den enskilda medborgaren borde ha större frihet välja och påverka samhälleliga beslut”.
Som sagt, valfrihet är knepigt.
Partidisciplin kan vara nog så knepigt.
Frustrerade ledamöter och fasader med sprickor i är också knepiga.
Men i Finland har vi spackel och reformen måste säkert finslipas, sen, lite senare eller kanske allra helst bums efter att den klubbats igenom – verkar Saml-riksdagsmännen resonera.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.