Ett farväl, förmodat
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kung Ubu i Vita huset omtalas i Paul Austers ”Baumgartner”, hans sista roman. Det är Trump man hänvisar till.
Ubu är en gestalt som den franske dramatikern Alfred Jarry skapade, inspirerad av folklore och groteska skämthistorier.
Ubu är stormagad och absolut skrupelfri, diktator över sitt fantasiland. Pjäsen om Ubu dateras till 1896, spelas fortfarande ibland. Och ibland tänker jag att de ruskigaste rollerna till slut stiger fram i verkliga livet.
Den som sätter upp Ubu i dag kommer inte förbi MAGA-mannen med den röda kepsen.
Auster är starkt anti-Trump, visste man inte det blev det klart i hans förra romen ”4321”.
I en recension av svenska utgåvan står: ”Det amerikanska valet av Donald Trump till president fungerar som utropstecknet i 4321”.
Paul Auster dog den sista april i år, många reagerade med en personlig saknad, jag också, fast jag inte varit någon dedikerad läsare som slukat vartenda ord i författarskapet.
Tappar lätt bort mig i det intrikata i hans mycket älskade romaner som fungerar som deckargåtor, men ändå inte.
Jag gillar mer Austers förkärlek för det oförutsägbara, att han räknar med tillfälligheter, slumpen. Där finns attraktionen, kombinerad med författarattityd jag finner sympatisk.
Att skriva är arbete och kanske något man är dömd till (det finns en passage också i den nya romanen som beskriver det), och inte något man tar till för att hävda sin person eller en åsikt.
Att Trump får en släng beskriver huvudpersonen Baumgartner i romanen ”Baumgartner”.
Det är Austers förmodat sista roman, om han inte som romanpersonen (den i berättelsen redan döda) Anna har ett arkiv med ofantligt många texter, färdiga, ofullbordade, utsorterade, som kan värderas på nytt av att postumt speglas mot den utgivna delen av författarskapet. Jag tar antydningen som ett löfte.
Huvudpersonen Baumgartner, med de kufiska förnamnen som han reducerat till initialer, är filosof, har nyss avslutat en bok som heter ”Hjulets mysterier”, han sörjer hustrun Anna, död i en drunkningsolycka tio år tidigare, han funderar på att fria till en kvinna som tidigare varit vän till dem båda.
Han konfronteras med en smygande skröplighet, i inledningen bränner han sig på en kastrull han glömt på spisen, distraheras av några samtidiga triviala händelser, ramlar i källartrappan, får oväntad omsorg av en hantverkare som blir vittne till fallet.
I recensionen i The Guardian påpekas att romanen inte har sidor nog (i den svenska utgåvan hinner pagineringen till 199) att knyta ihop alla trådar den spinner – sagt som beskrivning, och också som kritik.
Men det är just det som fångar mig: romanen går inte raka (eller lite dramatiskt vingliga) spåret mot en målbild, utan får lov att lämna ett avsevärt antal trådar onystade.
Den som lever (och skriver) blir överrumplad, akterseglad av sånt man stått och väntat på. Så sker alla, varierande och orättvist.
En tydlig men varsam ironi vilar över huvudpersonen. Titeln på hans bok är ganska fånig, eller hur?
Mot slutet får vi ta del av innehållet och den anknyter till de sista sidornas ödesdigra bilfärd, som läsaren ser fram emot med bävan. Auster visar att han kan spänningshantverket (också den gesten är milt ironiskt).
Det viktigaste i min läsning är de infogade berättelserna (Annas efterlämnade manus), resan till släktrötterna i Ukraina och skrönan som berättas där, de smärtsamma familjerelationerna, hur livet kastar en mellan uppgivenhet och förnyad entusiasm.
I Austers ”Resor i skriptoriet” blev skrivandet som en evighetsmaskin som aldrig kan få ett slut. Berättelsen om Baumgartner slutar precis före det det sista kapitlet, det sägs uttryckligen så.
Med huvudpersonen står vi där, något tilltygade av livet, knackar på en obekant dörr.
Så skiljs vi åt, i ett plötsligt förmodat farväl.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.