Ett bit stenhård kvinnohistoria – med oförglömlig musik
Omklädningsrummet. Centrum i pjäsen är sorteringens omklädninsgrum, där utspelar sig många dramatiska meningsutbyten. Nina Båge är förman Hilkka som styr och ställer, Mecki Ruokolahti den unga stenplockerskan Anja, klarsynt och rapp i mun.
Stenplockerskorna
Manus och sångtexter: Daniela Franzell.
Regi, musik och musikarrangemang: Riddo Ridberg.
Scenografi: Minna Ihalainen.
Dräkter: Maria Lundén.
Mask och frisyr: Emilia Lindström.
Koreografi: Anna Lemberg.
Kapellmästare: Anton Elmvik.
I rollerna: Nina Båge, Inger Helenius, Frida Lassus, Ritva-Leena Ehrnström, Jonatan Rönnholm, Curre Ruokolahti, Marika Laaksonen, Rebecka Pahlman, Jonny Randström, Fia Isaksson, Malin Eriksson m fl.
Premiär på Lillholmen 26.6
”Jag kommer ihåg deras händer, hur de såg ut”, säger en Pargasbo jag går bredvid upp till Lillholmens paviljong där ”Stenplockerskorna” av Daniela Franzell ska ha urpremiär.
Det gör att jag direkt fäster mig vid de grova arbetshandskarna som stoppas med tidningspapper i omklädningsrummet vid sorteringen, där kvinnorna plockar sten i rasande fart, för att bara fin kalksten ska nå fram till följande bestämmelseort.
Större delen av pjäsen utspelar sig i omklädningsrummet, med skamfilade betongväggar och skrangliga plåtskåp där kvinnorna förvarar sina kaffetermosar. Minna Ihalainen, som gjort insatser för det visuella för Teaterboulage också tidigare, har gjort ett omsorgsfullt scenografisk arbete. Inte bara detaljerna är snygga, själva scendispositionen är också funktionell.
Och bandet med strömmen av vassa stenar finns bakom ett skitigt fönster, man bara anar det där innanför, men det är ändå alltid närvarande. Pjäsen utspelar sig på 1950-talet, det understryks inte minst av klänningarna på herrskapets fest: smala midjor, stärkta underkjolar. Kontrasten är stor till stenpockerskornas overaller och förkläden.
Kläderna spelar liksom en egen roll i uppsättningen, och Maria Lundén har gett dem den trovärdighet de bör ha. Men inte alla håller sig till samma dräkt föreställningen igenom. När arbetarflickorna ska gå på fest är de extra prydliga i klänning, kofta och ankelsockor. Och pjäsens främmande fågel, herrskapsdamen Liv Silverhjelm, byter om från sin smakfulla kjol-och-blus-kombination och drar på sig overallen för att ställa sig vid bandet med de andra.
Det är ett tillfälligt inhopp för att hon ska få ordning på sitt liv, men det drar också med sig annat – formulerar kraven på förändring. Om man enögt granskar manus kan detta vara en svag punkt, liksom tendensen till harmonisering, slutet gott, allting gott. Styrkan ligger i stället i hur text och regi tillsammans låter individer och kollektiv gestaltas.
De kollektiva scenerna i omklädningsrummet övertygar redan från början. Det som texten skissar med lätt hand ger den fysiska närvaron en alldeles oavvislig tyngd. Det är hur Anja (Mecki Ruokolahti) knyter duken kring håret medan hon fäller en dräpande kommentar, eller hur Beda (Inger Helenius) går på som en helvetesmaskin var gång hon misstänker att ledningen vill dra arbetarna vid näsan – varje antydan om förändring måste innebära det. Och det är Toini (Fia Isaksson) som med erfarenhetens pondus medlar och slätar ut. Det är allihop, ett drygt dussin av dem.
Det räcker inte länge förrän man kan ana vilka som kan åstadkomma förändring och vilka som inte vill det – eller förmår. Men när omständigheterna är de rätta, då tar också de som har både överblick och handlingskraft tag i saken och det utlovas en förbättring. Innan dess har ingen av bolagets manliga potentater besvärat sig till stensorteringen för att se hur det ser ut där. Det framkommer i flyktiga scener, biter sig ändå fast.
En central gestalt är Hilkka Andersson (Nina Båge), förman för stenplockerskorna, som är en slavdrivare av rang, men visar sig begripa både hur man hanterar arbetarna och direktören, (Marcus Nordvall), och inte minst direktörens fru (Anna Lindström).
En liknande position, med räckvidd både uppåt och neråt, har Liv Silverhjelm (Vera Fovet) som gör en snabb klassresa neråt – bara en visit – och som självsäkert manipulerar pressen, representerad av Jonatan Rönnholms ungdomligt ettriga journalist.
Sommarteater finns av olika slag, ofta får pjäserna en särskild lyster av förankringen i den miljö där de sätts upp. Lokalhistoria kan presenteras på detta sätt, genom enskilda öden. Det har också Teaterboulage gjort. Pjäsen ”Edit” som spelades på museibacken 1998 hade sin utgångspunkt i verkliga personer i Pargas Kalks historia.
”Stenplockerskorna” är en fiktiv berättelse, men sådana arbetsförhållanden som beskrivs här har ju bevisligen funnits. Att lyfta upp det på en scen är att hedra dem som utförde arbetet, men också dem som förstod att genomföra förbättringar.
Pjäsen tangerar en bit kvinnohistoria och utgör en skärva av arbetets historia. Teaterformen låter oss föreställa oss hur det kan ha sett ut, hur det kändes, hur det lät, vem som hostade mest, vem som hade de sämsta framtidsutsikterna, vem som var beslutsam, vem som hittade lite kärlek mitt i dammet.
I ”Stenplockerskorna” sätts tonen också av Riddo Ridbergs musik, som ibland är integrerad i dramat, ibland framförs sjungen i kör. Musiken överröstar inget i skeendet, ger i stället röst. Det som inleder och avslutar är en oförglömlig sång om allt vad tiden och arbetet kräver av en. Men uttrycket är fullt av kraft och uthållighet, tillsammans i tydliga stämmor, alla hörs.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.