Bokrecension: Ett befriande tydligt farväl till machomanligheten
Jaget och generationen. Rafael Donners ”Människan är ett känsligt djur” består av reflektioner kring fjorton olika stickord. Den kategoriseras som självbiografisk essä, men man kunde kanske hellre säga att den är personligt konfronterande.
Människan är ett känsligt djur. En självbiografisk essä
av Rafael Donner
Omslag: Ulla Donner
Förlaget M, 2018
178 s.
”En självbiografisk essä” står som underrubrik på Rafael Donners debutbok ”Människan är ett känsligt djur”. Men det står bara på omslaget. Man måste också ta sig förbi det självbiografiska.
Skribenten har oftare än han vill minnas definierats som ”Jörn Donners son”. Han måste förhålla sig till sitt namn. Han gör det grundligt, byter också sitt tilltalsnamn, som dragit till sig kommentarer. Så kallat skämtsamma.
Precis mitt i boken kommer denna positionering: ”Jag kommer från en anrik släkt, en sådan det skrivs släkthistoriker om, med forskare politiker, adelsmän och handelsmän. Jag kommer från ett av världens mest framgångsrika länder, mätt i mått av demokrati, jämlikhet, utbildning, ekonomi, kultur och välfärd. Jag bor i en fin lägenhet med en underbar, vacker och intelligent flickvän, jag är ung, frisk och i form. Jag skulle kunna gå till pappas kontor på Norra kajen och lägga mig i badkaret i huset min farfars far, senatorn Otto Donner byggde, fylla karet till brädden med varma tankar om mitt fosterland, min far, min släkt och till och med mig själv, och drunkna.”
Citatet finns i avsnittet ”Stolthet”, ett av inalles fjorton stickord, som får egna kapitel i boken. Andra är till exempel ”Frihet”, ”Galenskap”, ”Självsäkerhet”, ”Ensamhet”, ”Oro”, ”Tro”. Frågorna är stora, och meningen är inte att lägga upp svar utan att konfrontera dem.
I ”Stolthet” vägs individuell stolthet, som känns som alltmöjligt mellan ren livsglädje till tillfredsställelse med vad man åstadkommit till självmedvetenhet och arrogans mot den kollektiva i sin mest problematiska form, nationalismen: ”I Finland är nationell stolthet acceptabelt men personlig stolthet förbjudet”.
Rafael Donner gör sig förstås skyldig till vissa generaliseringar, men de måste få finnas i en sådan här bok, annars skulle den inte gå att genomföra. Kapitlet med stoltheten som tema är också på många sätt till sitt upplägg representativt för boken.
Det börjar med ett möte långt borta. En man, Mr. Bell, plockar upp Rafael Donner och hans dåvarande flickvän på en väg i Nya Zeeland, färden leder till en minnesvärd diskussion och samtalet får gro i minnet. I texten sträcker det sig ut i små rännilar med personliga reflektioner och infall.
Vill man få konturerna av en generation ska man se efter hur den reser. Och Rafael Donners generation åker långt bort, ända till antipoderna. Australien, Sydafrika, Japan finns representerade bland resmålen. Där texten tar avstamp i fjärran miljöer fås scener och perspektiv på köpet, i själva verket utlöser möten på främmande kontinenter självreflektion och kulturell och personlig rannsakan.
Kapitlet om manlighet tar fart i Tokyo, där författaren ägnar sig åt en reserverad deltagarobservation i sällskap med tre amerikanska soldaters permissionsäventyr. För dem är staden bara ”en duk de använder för att projicera sin manlighet”.
Som helhet är ”Människan är ett känsligt djur” ett ifrågasättande och ett farväl till en machomanlighet som förutsätter avståndstagande till känslor och känslighet och också inkluderar mer eller mindre våld. Rafael Donner är befriande tydlig: ”… jag vill inte vara fysisk eller stark eller tuff, stolt, kall och hård”.
Rafael Donners särbegåvning tycks vara att han har ett särskilt utvecklat känslominne och han förmår gestalta dem och formulera reaktionerna nyanserat. Han sparar inte heller sig själv, men tillkortakommanden och pin- och plågsamheter har alltid ett syfte i diskussionen. Om det blir koketterande är det närmare det avväpnande än det arroganta.
Han och hans generationskamrater förefaller ha ett mindre (eller inget alls) behov av att bygga upp en stark persona – det behovet klingar av om man överger machomanligheten och välkomnar (kräver!) rätten att vara en kännande människa.
Baksidan kan bli att texten präglas av en rastlöshet och en viss flyktighet, som någon gång också drabbar stoffet. Men det finns ändå en envetenhet i framställningen som räcker och blir över. Och det finns en dramaturgi i hela upplägget som börjar med ett elddop. Skribenten ska filma pappans hjärtoperation. Det lägger dubbelperspektivet: att vara djupt involverad och iakttagare på samma gång.
De två inledande kapitlen om kretsar kring begrepp som ”Svaghet” respektive ”Styrka” behåller en i en miljö och ett tillstånd som är på liv och död. Det finns också en kontrasterande litterär spänning i bägge kapitlen. ”Svaghet” beskriver mer än något annat hur man består ett prov. ”Styrka” ger en hel del utrymme åt Rafaels liv som ”tvättäkta lipsill”.
Men man kan mycket väl gråta och analysera samtidigt. Och det finns något frigörande i detta som smittar av sig på läsaren.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.